Middag på en strand i Spanien. Ofta var vi ensamma, husbilar var sällsynta och stora delar av den spanska kusten orörd.

Publicerad 2022-02-25 07:12

Den hade inte mycket gemensamt med dagens husbilar: Ingen kyl, ingen dusch, en vattentank på 20 liter och 54 hästar under huven. Men så var den gjord för ett helt annat Europa före euron, internet, GPS, mobiltelefoner och plastkort. Följ med på en nostalgitripp i en hemmabyggd camper för 40 år sedan, långt innan husbilsvågen.

Idag är det faktiskt svårt att föreställa sig hur Europa såg ut 1982. Järnridån delade Tyskland och Östeuropa var i praktiken stängt för turism. Att åka i Västeuropa var krångligt nog, det krävdes pass för att ta sig fram och i varje nytt land väntade en ny valuta. EU hette EG och hade bara tio medlemsländer.

Ville man ut i Europa var det tält eller möjligen husvagn som gällde. Husbilar fanns, som Ford Transit och VW Westfalia, men de var sällsynta och dyra.

Jag och min hustru närde en dröm om att åka Västeuropa runt och fick en vansinnig idé – att bygga en egen husbil. Med bara vaga intryck av hur en husbil faktiskt skulle se ut och fungera köpte vi en begagnad VW pickup med dubbelhytt och började bygga ett hus att sätta på flaket.

Vi pustar ut på en camping i Grenoble efter försöket att ta oss över Alperna.

Efter åtta månaders slit var det klart, ett bygge i plywood med aluminiumklädsel, egengjorda fönster i plexiglas och utvändigt skåp för gasolen. Det krävdes många turer med myndigheterna för att få den typgodkänd och besiktad.

Vacker var den inte, vår camper, med kantiga linjer och med lätt baktung stil när den tuffade fram. Den kom att bli hem för två vuxna och två barn under tio sommarveckor. Och vi tyckte att vi hade allt vi önskade.

Men det gällde att inte ha bråttom, som bäst kom den upp i så där 70 km/h på slät väg utan motvind. Ni som haft en husbil med för svag motor vet hur det är. Man ligger bakom en kö av långtradare på motorväg och vill bara komma förbi. 

När tålamodet tryter går man ut i vänsterfil, trycker gasen i botten och börjar sega sig förbi tills man upptäcker att det börjar bli uppförsbacke och lastbilarna kommer ikapp i högerfilen. Då gäller det att hoppas på att någon hygglig själ släpper in en i kön igen.

Men vårt äventyr kunde börja. För ett äventyr var det. Det är kanske lite svårt att förstå idag när vi susar fram med våra husbilar och husvagnar och tar det mesta för givet.

Campern tar form. Väggarna av marinplywood isoleras och kläs med aluminiumplåt.

Trångt, trångt på gatorna i Tossa de Mar. Men inga problem – folk klev ur sina bilar och gick före för att visa vägen.

Målet var att ta oss runt Västeuropa utmed franska Rivieran, sedan via Spanien och Portugal och norrut igen. Men att tuffa i sakta mak genom Tyskland tog tid, så vi lade en linjal på kartan och tänkte oss raka vägen över Alperna.

De kilometerlånga stigningarna i värmen vid Grenoble gick hårt åt vår lilla motor. När den började osa bränt fick vi vända om, rulla ner till lägre mark och ta omvägar runt bergen.

Vi nådde Medelhavet vid Marseille och följde stränderna mot Spanien. Husbilar var ovanliga på den tiden, vår udda skapelse väckte uppmärksamhet överallt och folk ville gärna veta hur vi kunnat ta oss ända dit från det avlägsna Norden. Alla var hjälpsamma.

I spanska Tossa de Mar följde vi skyltarna mot stranden men gränderna blev allt trängre. Bilisterna bakom var inte bara tålmodiga – de ställde sina bilar, hjälpte till att flytta undan marknadsstånd som var i vägen och lotsade oss fram till stranden. Bara glada miner överallt.

Spanien hade blivit av med diktatorn Franco men var långt ifrån inträdet i EU. Allt var extremt billigt med svenska mått. Vi köpte en rejäl bit oxfilé och en flaska konjak att flambera den i, totalkostnad ungefär 50 kronor. Klart att vi köpte mer av den varan. Och vi tillhör de få som hört barnen sucka: "Måste vi ha oxfilé idag igen?"

Den färdiga bodelen: Fyra sängplatser, kök med diskho, garderober, skåp och en toalett.

Den synen glömde barnen inte. Ett lejon i en safaripark ställde sig mot bilen och bet av en backspegel.

Det var verkligen ett helt annat Europa med spänningar som vi knappast upplever idag. Vi kom inte in i den brittiska kolonin Gibraltar, gränsen var stängd och vi fick parkera vid taggtrådsstängslet. Där var kriget högst närvarande.

Argentina hade invaderat Falklandsöarna och britterna skickade flotta och flyg för att återta dem, och i Spanien låg sympatierna hos det spansktalande Argentina. De brittiska bombplanen mellanlandade i Gibraltar på väg söderut och i vår radio hördes bara ordergivningen mellan kommandocentralen och piloterna. 

Gränsen finns kvar men taggtråden är borta, och i den mån man kan tala om någon brittisk invasion idag är det på stränderna i Benidorm.

Vi kunde parkera och bo nästan var som helst i Spanien och Portugal. Poliserna var vänliga och tillmötesgående och ville hellre titta in i bilen än köra bort oss från stränderna.

I Lissabon erbjöd sig två poliser att vakta bilen medan vi var på sightseeing i gamla stadsdelen Alfama, bara de fick en visning av bilen först och fick se hur allt fungerade. Och det mesta fungerade faktiskt. Men inte bekymmersfritt.

Frånvaron av kylskåp innebar att filmrullarna (vem minns dem nu för tiden …?) for illa i 46-gradig värme vid Sevilla. Och det fanns ingen spillvattentank, man ställde en spann under avloppet. "Bilen kissar", sade yngsta barnet.

Nattläger vid stranden. Här har vi parkerat nedanför ett hotell i Torremolinos.

Det mesta gick att lösa med tålamod och en rejäl verktygslåda. Som när det blev kortslutning i ett varselljus, ni vet de där gula lamporna man kunde se ovanför kofångaren, och nästan all el i bilen slogs ut. Eller när förgasaren dammade igen på grusvägar i halvöknen utanför Almeria. Och när vi fick fästa backspegeln igen, den blev avbiten av ett lejon i en safaripark. Jo, det är sant.

Lejon eller inte, vi hade fått blodad tand på husbilslivet. Men det tog över 30 år innan vi kunde göra om resan, då i en ny husbil med kyl och frys, dusch, GPS, AC, datorer, mobiler och plånböckerna fulla av plastkort.

Det var inte bättre förr. Bara väldigt annorlunda.

Viktigaste utrustningen då:

• Pass och bankväxlar för att kunna plocka ut pengar och växla till lokala valutor.

• Europeisk vägatlas, kompletterad med lokala kartor som fick köpas på plats.

• En trave Bamsetidningar och barnvänliga kassettband när det blev för tråkigt i baksätet. Ty dataspel och surfplattor fanns inte ens i fantasin.