Klassikern: VW Typ 2 – drömkåken på hjul

De små bussarna från VW, kända som Typ 2, generation 1, som mellan 1950 och 1967 betraktades som okomplicerade, praktiska och framför allt billiga bruksfordon, ligger idag prismässigt närmare exklusiva lyxbilar än folkets fordon.

Det gäller framför allt den takglasade Samban, eller lyxbussen som den kallas, men också i allra högsta grad de campingkonverterade bussarna från Westfalia.

Just en sådan står Mikael Grönberg och tankar vid en mack när jag kör förbi. En kraftig inbromsning, en titt i backspegeln, och en tvär gir in på macken. Mikael och hans sambo Lotta Jansson, som sitter i bussen, visar sig vara på väg till en träff med campingentusiaster. Jag bokar in en fotografering, torkar bort en rännil snålvatten, vinkar av dem och kör vidare.

Dagen därpå glider Mikael upp framför min villa med ekipaget, som nu dessutom är försett med originalsläpvagnen från Westfalia av modell Weimar – som möjliggör lite längre semesterturer och har plats för både förtältet och försvarligt många souvenirer.

Lotta tar plats i baksätet där hon aldrig suttit under färd, och jag får sätta mig i passagerarsätet. Det är alltid en lika kittlande känsla att sitta i en VW-buss. Enkelheten, dock inte utan finesser, och den stora ratten med bussvinkel är helt enkelt oemotståndliga.

Framför mina ben sticker lyktpottorna fram genom uttag i den grå karosspappen och påminner mig om att det bara finns några millimeter plåt mellan mig och en mötande bil vid en frontalkrock. Inga deformationszoner. Inga krockkuddar.

Men det kvittar. Vi ska inte krocka idag.

Det blir en kort tur. Det karaktäristiska ljudet från den luftkylda motorn i aktern är behagligt och inte alls påträngande i femtio. Ingenting gnisslar eller knarrar. Mikaels buss är i skick som ny. Nej, bättre än ny. Den är resultatet av en omfattande och tidskrävande renovering av en ägare som gjort allt själv, nästan, och gjort det rätt. Inga genvägar. Inga kompromisser.

Resmålet är en lagom stor gräsmatta med en fond av lummiga träd. Att den ligger mellan två trafikerade vägar i ett villaområde spelar ingen roll. Kameran ser bara en skogsidyll.

Det tar inte lång tid för Mikael och Lotta att förbereda bussen för camping. Med sidodörrarna öppna är köket klart. Gasolspisen, med två lågor, har sin plats på en utvikbar hylla på högerdörren.

I kuben innanför huserar ett litet kylskåp och rinnande vatten som pumpas fram med en kromad spak vid pipen. På vänsterdörrens insida samsas rader av praktiska förvaringsfack. De finns lite varstans i hela bussen. Vartenda utrymme har tagits tillvara. Campingmöblerna ställs upp, liksom en gasoldriven lampa på hög fot som effektivt motar bort kvällsmörkret innan läggdags. Men då har förstås sittdelen med bord, stolar och soffa redan förvandlats till en bekväm dubbelsäng. Och skulle det finnas barn med på semestern, har Mikael fyndat barnsängen som hängs upp i taket.

– På den första bussträffen träffade vi en som hade barnsäng, och hans fyraåriga dotter sov i den, berättar Lotta.

Mycket större barn än så är knappast tillrådligt att hänga upp i taket. Eftersom ingen ska övernatta på den lilla gräsplätten monteras inte förtältet upp. Det tar annars en stund, men ligger nu prydligt nerpackat i släpvagnen. Med tältet uppe blir det ett stort extrarum längs bussens sida och gott om väderskyddad plats.

Med var sin kopp kaffe, serverad ur picknickväskan Taffel signerad Sigvard Bernadotte, i handen passar Mikael och Lotta på att berätta om sin magnifika campingbuss.

Men först lite historia.

Idén till VW-bussen kläcktes av den holländske bilimportören Ben Pon när han besökte fabriken i Wolfsburg och såg en Plattenwagen – en internt framtagen transportbil baserad på Typ 1 – med stort flak framtill och styrhytt. Han såg framför sig att ekipaget kunde bli en liten, praktisk buss.

Han lämnade över en skiss 1947 och efter en hel del designförändringar stod VW Typ 2 klar som 1950 års modell. Den blev startskottet för en lång rad olika karosstyper. Enkla lastskåp, pickuper med både enkel- och dubbelhytt, lyxigt inredda turistbussar med glasrutor runt hela taket och just campingbussar. Men de byggdes inte av VW.

Redan 1951 började Westfalia-Werke konvertera VW-bussar till campingbussar med specialbyggda inredningar. Pop-up-taket, som finns på Mikaels bil, blev mycket populärt och medgav ståhöjd i mitten av bussen. Senare kom system där hela taket kunde höjas, antingen åt ena sidan eller längs med. Den blåvita 67:an – sista årsmodellen av den första generationen, den så kallade split window – är inte Mikaels första camper.

– Jag har hållit på med bilar sedan jag var grabb, berättar han, sörplar i sig en skvätt kaffe och fortsätter. VW-bussar blev intressanta eftersom jag reste runt och vindsurfade med polarna i Europa, och då hade vi flera olika bussar.

– Jag och kompisen köpte en 67:a och åkte ända till Biarritz. Vi hade inte gjort något alls med den, förutom en hel del rostlagning, innan vi åkte. Men den höll hela vägen. Bussarna hade hembyggda inredningar. En av dem var en Bay Window-buss från 1972 med ett pop-up-tak från en skrotad Westfalia. 1991 lurade jag iväg Lotta på en tripp i Europa i den. Jag har haft andra husbilar också, som en Ford Transit, men jag tröttnade på den. Den kändes som en lastbil och hade ingen ac – fast det har ju inte den här heller.

Efter en lite modernare VW-buss från 2001, som Mikael inredde själv och monterade ett höjbart tak på, började han känna suget efter en äkta Westfalia ur den första generationens bussar. Han visste att de var hart när omöjliga att hitta.

– Jag började leta 2012 och höll på ett helt år, men i Europa fanns det inte en enda till salu. Jag fick börja söka i USA och hittade en modell SO42 som byggdes 65–67 i North Carolina – som ju är rostbältet i USA – men priset var hyfsat och dollarn var låg.

Bussen var en TE, Tourist delivery, vilket innebar att köparen kunde flyga till Tyskland och semestra med bussen som sedan skeppades till USA och levererades i North Carolina. 2013 kom den över med båt till Holland, sedan på lastbil hem till mig. Den var inte körbar.

Den polske chaffisen hade tre splitternya Dodge Ram och bussen i skåpet. Han fick köra av en Dodge och dörren lät som ett kassaskåp när han stängde den. När han smällde igen dörren på bussen rasslade det något fruktansvärt. Polacken sa ”Oh my God …”

Det var en bil i bedrövligt skick som anlände, men den var i stort sett komplett med den unika Westfaliainredningen och pop-up-taket. Men allt var slitet och rosten hade härjat överallt. Mikael lät sig inte avskräckas, men att det skulle ta sju år att få bussen återställd hade han knappast räknat med.

– Taket var väldigt rostigt. Jag funderade på att laga det, men det blev enklare att byta hela taket. Jag hittade ett på ett skogsvrak som var mycket bättre än mitt. Hålet för luckan gjordes efteråt. Jag mätte noga innan jag sågade upp det. Det högra hjulhuset bak är helt utbytt och på vänster sida är det lagat. 

Alla tröskellådor är nya, plus hela golvet. Alla dörrar är lagade i nederkant. På plussidan fanns att inredningen var hyfsat komplett. Garderoben var vattenskadad. Jag bytte ut träet. Huvudskåpet är också ombyggt, bara framdelen är kvar. Jag lyckades återanvända alla originalpaneler i laminat, som påminner om ett virrvarrmönster. Även vinylen på klädseln är den ursprungliga, bara reservhjulskåpan och mittpallen är omklädda.

En viktig detalj saknades, och den visade sig vara riktigt svår att hitta.

– Den bakåtvända stolen vid bordet fanns inte kvar. Jag sökte länge efter en. Den enda jag hittade fanns i USA och jag skrev och frågade om säljaren kunde montera isär stolen och packa den platt för att skicka. Han gick med på det men med frakt och tull blev stolen svindyr.

I original satt en motor med 44 hästkrafter i bussen, och det bedömde Mikael var lite för klent för en buss som ska användas och dessutom dra ett släp. Han lät montera en VW-motor från 1974 som är god för över 70 hästar tack vare en ökning till 1 776 kubik, renoverad av Hans Landelius.

Den gör bussen betydligt mer användbar och att ligga i motorvägsfart är inga problem. Om inte framrutorna är öppna förstås. Öppningsbara framrutor var ett tillbehör, och sådana ville Mikael ha. Onekligen ser de riktigt tuffa ut när de står på glänt, men speciellt användbara är de inte.

– Det blir ett himla blås när man kör, och inte går de att öppna bara lite heller, för då vibrerar de. Så rutorna är bara öppna när bilen står still eller när vi cruisar. Inte är de täta heller, suckar han, så regnar det får Lotta torka vatten från instrumentbrädan.

Takluckan, däremot, är helt tät. Den senaste förbättringen är att växellådan helrenoverades hos Mats Herlander i Skåne. Westfalian är proffslackerad i originalkulörerna Zee blau/Cumulus weiss, men Mikael gjorde själv det tidsödande underarbetet med att slipa bort många lager färg. De speciella sidorutorna, med glas i lameller som kan vinklas som en persienn, renoverades i Polen.

– De togs isär, ramarna renoverades och polerades upp och samtliga glas fick bytas ut. De gamla var av lamellglas och hade blivit mjölkiga.

Två skinande blanka takräcken med träribbor är lite av pricken över i på den rejält utrustade vagnen. De rymmer mycket last, om man så vill. Förra året var bussen klar och kunde tas i bruk. Den långa renoveringen belönades omedelbart med fina priser.

– Första turen gick till en VW-picknick på Gärdet i Stockholm som Bug Runners arrangerar, förklarar Mikael. Ordföranden kom fram och sade att ”egentligen ska vi inte dela ut pris till våra medlemmar”, men jag fick ett ändå. När Volkswagenhistoriska klubben hade en träff i Haninge förra året vann jag Peoples choice.

– På Sundby gård, inflikar Lotta, vann vi två priser: Peoples choice och Ladies choice. En kvinna kom fram till mig och sade: ”Du måste vara världens lyckligaste kvinna som har en så’n här.”

Mikael sneglar lite på Lotta.

– Det trodde jag att du är för att du har mig, skrattar han.