Om någon för några år sedan hade sagt att jag skulle tillbringa en semestervecka i Ruhrområdet, hade jag förmodligen trott att vederbörande var skvatt galen. Jag fick lära mig under folkskoletiden i början av 1960-talet, att barnen i Ruhrområdet inte kunde se en blå himmel för all smuts som industriskorstenarna pyste ut. Fast jag minns också att jag lärde mig att världens finaste knivar tillverkades i staden Solingen. Bra knivar från Solingen finns det fortfarande men smutsen som skymde himlen är borta. Idag är luftföroreningarna inte värre än i vilket storstadsområde som helst.
Det var inte särdeles långt efter magisterns varning för Ruhr-området som insikten kom, att något måste göras åt den dåliga miljön. Detta skedde i en tid när behovet att stenkol minskade. År 1966 stängdes världens modernaste kolgruva, ”Graf Zeppelin” i Gelsenkirchen. Sedan följde nedläggningarna slag i slag. Då var 600.000 människor sysselsatta inom gruv- och stålindustrin, nu är det cirka 30.000. Det finns en arbetslöshet i vissa städer som liknar den i det forna Östtyskland, där man ligger runt 25 procent.
Men varför föreslå H&C:s läsare att fara på semester till ett område präglat av nedlagda gruvor och hög arbetslöshet? Jo, helt enkelt för att förvandlingen av Ruhr-området har fört med sig massor av satsningar just på turismen, inte minst har de nedlagda gruvområdena förvandlats för detta ändamål. Har man dessutom intresse för historien om industrialismens utveckling i Europa, så ges här otroliga möjligheter att ta del av den. I de olika museerna sesr vi även hur samarbetet varit med Sverige. LKAB började tidigt att sälja malm till Tyskland. Man kan följa umbärandena för kolgruvearbetarna vars liv helt kan jämföras med våra gruvarbetares från slutet av 1800-talet och fram till gruvornas nedläggningar 100 år senare.
Om du på kartan fäster blicken ovanför Köln finner du Ruhr, ett cirka sju gånger sju mil stort område utmed holländska gränsen. Här bor närmare sex miljoner människor. Dock sjunker folkmängden och beräknas vara fem miljoner år 2015. Så mycket folk på en liten yta gör det lätt att förstå det stora utbudet av museer, nöjesfält, parker och köpcentrum. Utbudet av campingplatser är däremot långt ifrån proportionerligt till folkmängden, men det finns ett antal och när vi reste i slutet av augusti var det inte några problem att få plats. Det märkliga är att vi, trots detta gytter av städer som går i varann, fann både gröna oaser och tysta nätter. Det enda man skall se till är att man har en karta som är tillräckligt detaljerad. Även den mest vane kartläsare kan få hjärtstillestånd bara av att titta på vägmyllret i området.
De mest kända städerna i Ruhr är Essen, Bochum, Dortmund, Hagen, Duisburg, Oberhausen, Bottrop och Gelsenkirchen. Och då märker ni genast att området ligger mycket nära mässtaden Düsseldorf. Alltså är det ett utmärkt tillfälle att kombinera en resa till den stora husvagns- och husbilsmässan med en rundtur i Ruhr.
Vi har ADAC:s karta (Tyskland) i skalan 1:150.000 och på den finns turistvägen ”Route der Industriekultur” markerad. Vi följde den och besökte några av de allra mest betydande industriminnena.
Zollverein i Essen måste anses som symbolen för samtliga industriminnen. Det är här som den kände industrimagnaten Alfred Krupp bara 14 år gammal övertog sin fars gjutstålsfabrik som kom att bli världens största stålkoncern. För att förse den viktiga stålindustrin med kol anlades gruvan Zollverein. Under andra världskriget förstördes Krupps verkstäder men gruvan bestod och först under åren 1958 – 1973 skedde avvecklingen. I gruvområdet finns 12 mil gruvgångar som beräknas vara öppna för besökare om några år. Ovan jord är det dock mycket att se. Ett hundratal företag har etablerat sig och framför allt handlar det om hightech, ekonomi, design och forskning. En halv miljon turister besöker årligen Zollverein som av FN blivit upptaget på världsarvslistan. Vi fängslas av historien om familjen Krupp och passar på att besöka deras överdådiga ”Villa Hügel” som byggdes 1872. Villan, inte långt från vår boplats Camping Essen-Werden, är sevärd. I Tyskland har den ansetts som den ekonomiska maktens motvikt till kejsarens slott i Berlin. Innan vi lämnar Essen tittar vi även på den gamla synagogan.
Ett annat nedslag längs ”Route der Industriekultur” gör vi i Oberhausen. I det gamla förvandlade industriområdet går det inte att räkna upp allt som kommit istället, men CentrO är namnet på det megastora köpcentrat kring vilket allt kretsar. I själva köpcentrat finns 200 affärer, omkring 20 restauranger, nöjesanläggningar, barnland, idrottsarenor och mycket mera. Det finns stora parkeringsplatser även för husvagnar/husbilar. I kanten på CentrO-området ligger den berömda gasklockan som blivit en turistmagnet och säte för konstutställningar och andra evenemang. För min del var det en överreklamerad aktivitet. Vi for upp med hissen och medan maken var lyrisk över utsikten var jag fullständigt panikslagen av svindelkänslan. Att blicka ut över praktiskt taget hela Ruhrområdet var väl okej, men att se genom hissens glasvägg rakt ner i gasklockans svarta innanmäte var hemskt. Lite lugnare var besöket i ”Rheinisches Industrimuseum” nära centralstationen i Oberhausen. Det finns sex museer med samma namn men på olika platser längs ”routen”. Bland annat kunde jag ha fått se på knivar i Solingen om tiden räckt till. I Oberhausen handlade det om en gammal zinkfabrik och det var ett bra museum.
I Duisburg är gruvområdet förvandlat till ett minst lika stort besöksområde som i Essen. Här stängdes gruvan 1985 efter att sedan 1903 tagit upp 57 miljoner ton stenkol. Vi gav inte ”Landschaftspark Duisburg-Nord” och inte heller motsvarigheten i Gelsenkirschen vår tid. Däremot stannade vi till vid en av Tysklands största utställningar av modelljärnvägar som finns just i Gelsenkirchen. ”Der Deutschland Express” är ett samarbete med Märklin och jättekul för tågälskare.
Flera timmar blir vi i staden Hamm där gruvområdet idag heter ”Maximilian Park” och framför allt utgör ett härligt friluftsområde med roliga lekplatser och restauranger. Ett av industrihusen har förvandlats till en glas- och stålskapelse i form av en elefant innehållande bland annat en experimentverkstad för barn. Bra besökmål för hela familjen. En liknande park med vackra blommor, sjöar, lekplatser, utsiktstorn och restauranger besökte vi även i Dortmund. Från utsiktstornet såg vi rakt över till Westfalenstadion som säkert är i färskt minne nu efter fotbolls-VM. Den trevliga parken heter också Westfalen och innan vi lämnade den hade vi hunnit med att åka både minitåg och linbana.
Den gamla skeppsliften i Waltrop hör till industriminnenas besökstopplista och vi bidrog till statistiken. Fascinerande byggnadsverk, fast det var nästan roligaste att titta in i den gamla pråmen som blivit museum. Den hade förstås gått på Ruhr, som en gång var Europas mest trafikerade vattenväg.
Det är en ständig puls av människor och bilar i Ruhr och det mesta är som en storstad. Men så plötsligt kommer man ut på landet, kör en bit och kommer in i en vanlig typisk tysk liten småstad med korsvirkeshus och små uteserveringar. Staden Lünen är en sådan och Hamm en annan. Även i Hattingen är industriområdet omgjort till besökscentrum, men vi njuter av den utmärkta campingen vid Ruhrs strand. Från den kan vi ta en kvällspromenad till Hattingens restauranger.
I Bochum finns ”Deutsches Bergbaumuseum” och det är det största av sitt slag i världen och mycket sevärd.
Sista dagen slår vi till med ett nöjesfält, för i Bottorp mitt i hjärtat av Ruhr-området ligger ”Movie-Park”. En jättekul park som helt är uppbyggd kring temat Disneyfilmer. Till tonerna av ”Ovan regnbågen&.” Vandrar vi runt bland åkattraktionerna, och precis som i andra Disneyparker kommer den stora paraden mitt på dagen.
Parken som ligger mitt ute på ett gärde öppnade 1996 och jag är inte så säker på att alla hört talas om den. Men den är förstås en höjdare att besöka för barn och ungdom, och vi hade också roligt. I Movie-Park är det inte bara snälla eller hårresande åkattraktioner utan ett stort utbud av show, teater och film. Det saknas heller inte souvenirbutiker och restauranger.
Av: Av Catharina Höglund Foto: Lars-Åke Höglund
