Vi är på väg så sakteliga, i ordets rätta bemärkelse, längs väg nummer ett
norr ut. Vi kommer söderifrån och har passerat Rom för någon timma sedan.
Att färden går långsamt beror på vår envishet att fara parallellt med
autostradan. Det gör vi dels för att det kostar mellan sex och tolv kronor
extra per mil om man far på den men också för att vi är nyfikna.
Vi vill helt enkelt ta del av folklivet i städerna och byarna som den mindre
vägen letar sig igenom. Men det är inget för den otålige! I Carras kantar
marmorföretagen vägen och ett stenkast bort reser sig klipporna, vars ädla
sten vi ser skimret av. En av de sista städerna vi passerar innan vi kommer
till La Spezia är Massa. Vi kommer säkert att minnas namnet länge, för här
växer en massa apelsiner. Ja, vi har sett apelsinodlingar under hela resan,
men här har man gjort en allé rakt igenom staden av träden som dignar av
sina orange frukter.
När vi kommer till La Spezia har vi nyss lämnat Toscana, som för
många svenskar bland annat är liktydigt med den goda italienska maten, och
kommit in i Ligurien. Efter att ha rest genom landet förstår vi att varje
landskap med stolthet visar upp sina egna specialiteter och att maten tycks
vara av stor vikt för varje italienare.
Ligurien är den del som likt ett u (cirka 35 mil) följer stranden i
Genuabukten, där Genua ligger i mitten. Liguriernas kök har fått namnet
”cucina del ritorno” som betyder återvändarnas kök. Här utmed havet har
livet till stor del bestått av fiske, och fiskarhustrurna har lagt vikt vid
att göra extra delikat och näringsriktig föda åt sina män när det återvänder
från havet.
Ligurien är också känt för sitt goda vin. I terrasser på sluttningen längs
Medelhavet växer bland annat Dolcettdruvan, som finns omskriven från trakten
sedan 1300-talet. I Ligurien kallas druvan för Ormeasco. Det mest kända
vinområdet i Ligurien är Cinque Terre.
På en sträcka av cirka en mil ligger fem små byar (cinque
terre) och ovanför dem ligger vinodlingar i terrasser på sluttningen.
Arbetsförhållandena för vinbönderna är minst sagt svåra, men man lär ha
odlat vin här sedan antiken då greker och etrusker invandrade med druvor i
bagaget. Alltså har man lärt sig att handskas med terrängen. Det får vi
snabbt ett bevis på när vi lämnat La Spezia.
När vi kör igenom staden vet vi två saker; vi skall till nationalparken Cinque
Terre och det lär finnas campingmöjlighet i Levanto som ligger vid norra
ändan av området. Så ser vi den bruna skylten (sevärdhet) med namnet Cinque
Terre och följer den. Det visar sig att det kanske inte är vad vi borde
gjort, de flesta ser på nationalparken till fots eller från båt men nu tar
vi oss rakt igenom med bil.
Vägbanan är okej och det är hyfsat brett för det mesta, men
vi far från havet upp på dryga 700 meter och det är så brant att bilen
stundom drar sig upp på ettan. Jag är en pratglad hustru som flitigt
kommenterar allt vi passerar, men nu är jag stum och lätt kallsvettig. Det
är nu vi ser de första tecknen på vinböndernas klurighet. Överallt på
sluttningarna löper metallskenor på vilka det sitter en stol och några
korgar att lasta druvor i.
Med dessa anordningar kan man få ner druvorna till båtar eller få upp dem till
husen där man idag lastar på bilar men en gång i tiden på åsnor. Det är
åsnestigarna som numera kommit att bli av så stor betydelse för
nationalparken.
Vi tar alltså vägen rakt igenom Cinque Terre utan att hitta
någon camping och knappt någon parkering heller. Har man en jättestor
husvagn skall man definitivt inte köra efter några bruna skyltar utan välja
väg ett eller motorvägen förbi området. Vi kommer dock lyckligt fram till
Levanto, en liten småstad som gömmer sig i en Medelhavsvik nedanför
bergssluttningen. Vi kör lite hit och dit innan vi bestämmer oss för att
svänga in på en camping som ser lättillgänglig ut, Albero d’Oro.
Det skulle finnas två campingplatser hade vi hört, men nu har vi sett skyltar
till sex och därtill finns det en ställplats mitt i centrum, men där är det
redan fullsmockat med husbilar. Vi har tur med camping, för vi kommer in som
i en trädgård omgärdad av en mur klädd i den grönaste av murgrönor.
Platserna på grönt gräs är inte stora men maken lyckas i alla fall backa in
oss mellan träden. Servicehuset är mycket fräscht och varmvattnet i duschen
är fritt. Det finns bara en vanlig toalettstol men många ståtoaletter. Efter
nästan tre veckor på olika campingplatser söderut är det inget som förvånar
längre.
Ingen av de två kvinnliga campingvärdarna talar engelska, men jag
lyckas ändå få fram min fråga om morgondagens väder.
– Bello, bello säger de och skrattar.
Och så långt räcker även mina italienska kunskaper, vi kan vänta oss fint
väder ännu en dag.
Vi stiger upp tidigt och börjar förbereda oss för det som gjort Cinque Terre
så berömt, vi skall vandra genom fem byar. Och det visar sig vara väl
tillrättalagt för att även en främling skall kunna företa sig detta. På
campingen får vi ett litet kartblad och det innehåller all den information
som vi behöver. Eftersom Levanto ligger cirka en mil från nationalparken får
man ta sig dit antigen till fots, med tåg eller med båt. Vi väljer det som
jag tror de allra flesta gör, tåget. Vi köper varsin endagsbiljett som
inkluderar inträde till nationalparken. Vi stämplar nogsamt biljetten i den
gula automaten på perrongen, eftersom vi hört talas om att man kan få böta
om man missat detta.
De fem byarna som mer eller mindre hänger på bergväggen över Medelhavet
heter från norr till söder Monterosso al Mare, Vernazza, Corniglia, Manarola
och Riomaggiore. På kartan finns massor av röda vandringsstigar kors och
tvärs på sluttningen och så en blå stig som löper längs med havet och går
genom byarna. För den blå stigen står angivet exakt hur långt det är mellan
varje by och hur lång tid man uppskattar att det tar att gå de olika
sträckorna. Att gå hela vägen beräknas ta fem timmar.
Vi bestämmer oss för att ta tåget längst bort till Riomaggiore och sedan gå
hemåt så långt vi orkar. Från alla byarna går tåget med flitiga stopp och
båten lägger också regelbundet till på alla ställena utom i Corniglia.
Tågresan är mindre angenäm, Stockholms tunnelbana i rusningstrafik är en
barnlek mot detta. Det är bara så otroligt mycket folk och lika många
ryggsäckar, det är inte utan vi blir fundersamma på vad som väntar.
Vi far genom tunnlar och efter fyra täta stopp är vi snart ute i friska
luften och kan blicka upp mot en azurblå himmel med en sol som gör
Medelhavet till ett turkosskimrande glitterark. Vi följer strömmen av
gympadojjor och ryggsäckar och snart kliver vi igenom porten till Via
dell’Amore, kärlekstigen, som delen av vandringsleden mellan Riomaggiore och
Manarola kallas. Vi förstår snart varför och det är nu som vokabulären
tryter. Vi går på yttersta kanten längs havet och vänder jag på mig ser jag
husen i Riomaggiore hänga hopflätade i varann på sluttningen.
Målade i nyponrosa, vaniljbeige, pistagegrönt och kaffe utgör de en tavla som
förstummar. Via dell’Amore tar mindre än en halvtimma att gå och är faktiskt
möjlig att gå med barnvagn eller rullstol, vilket följande sträckor
definitivt inte är. Vi kommer att gå hela vägen till Monterosso al Mare och
själva gångtiden för oss 60-plussare med ordinär kondition blir
precis fem timmar. Men man måste lägga till tid för att njuta av besöken i
de olika orterna. Nu undrar du hur det blev med allt folket kanske, jo på
något vis sprider vi ut oss även om man får stanna upp ibland när det
tjockar till sig längs stigen, men det känns inte besvärande att vi är så
många.
Picknickställena räcker för alla och det råder en god atmosfär under
promenerandet. Vi har som många matsäck med oss, men förutom dryck är det
naturligtvis inte nödvändigt. I varje ort finns det gott om små mysiga
restauranger, gelaterior och pizzerior. Fast den här dagen, 25 april, är det
knappt man hittar en sittplats. I Vernazza har vi turen att få varsin stol
för att inta en kopp kaffe. Den 25 april, befrielsedagen, är helgdag i
Italien. En minnesdag sedan 1945. Det är säkert orsaken till att det är
extremt mycket folk både på vandringsleden och på campingplatserna.
Vi ägnar mest tid åt att titta i Manarola, Corniglia och Vernazza och även om
de utifrån havet ser ganska lika ut, så har de var och en sin prägel. Men en
sak har de gemensamt, smala gränder, trappor, hängande tvätt och små mysiga
butiker. De är alla som hämtade ur en sagobok. Har du svårt att gå i trappor
är promenaden inget att tänka på.
Vi strävar upp och vi strävar ner och trappstegen består mest av stenar som
naturen givit. Men det är mödan värt. Ibland går vi genom olivlundar, ibland
kantas stigen av vilda blommor, och ibland går vi mellan berg och hav. Men
det är bara vid några få ställen som det känns lite obehagligt, vi möter
faktiskt många barnfamiljer. När vi kliver av det överfulla tåget i Levanto
summerar vi en fantastisk dag!
Kom ihåg!
Det finns gott om campingplatser och stor ställplats i Levanto
Stämpla tågbiljetten på stationen
Det är bara sträckan Riomaggiore-Manarola som är framkomlig med barnvagn eller
rullstol.
Ge dig inte in med bil i byarna. Använd tåg, båt eller fötterna!
Kartor och all information du behöver ha för att vandra, finns på
campingplatserna.
De fem byarna:
1. Riomaggiore
2. Manarola
3. Corniglia
4. Vernazza
5. Monterosso
Av: Catharina Höglund Foto: Lars-Åke Höglund
