Fricampingen är något att vara rädd om, att vårda så länge det finns något att
vårda. Älvdalen har frikostigt bjudit på sådana möjligheter. Till slut blev
det dock problem. Naturen slets hårt och skräpades ner.
Kommunen beslöt därför år 2006 om campingförbud på attraktiva områden. Men
samtidigt sjösattes ett tvåmiljonersprojekt för fricamping i ordnade former
under barmarksperioden.
Att stränderna kring Dalälven från Älvdalens samhälle upp mot Särna och Idre
(väg nr 70) samt vidare efter Storån mot Härjedalsgränsen (väg nr 1057)
dragit till sig övernattande campare är inget att säga om. Vi har själva
flera gånger känt oss manade att ta nattkvarter där för att få njuta av älv
och dal.
Men eftersom det sett ut som om alldeles för många kommit på samma tanke, har
vi avstått. Några skimrande sommarnätter i husvagn och husbil minns vi dock
från det som nu är förbjudet område vid Åsendammen norr om Älvdalen. Nu har
vi rest samma vägar igen och kunnat välja övernattning bland ett 25-tal
välordnade så kallade lägerplatser som totalt rymmer 131 ekipage samtidigt.
Zonen för campingförbud börjar i Garberg vid väg 70 söder om Älvdalens tätort
och gäller efter hela Österdalälven ända upp till Idre. Där går den mot
nordost efter Storån och väg 1057 nästan till Härjedalsgränsen.
I de norra och södra delarna av sträckan är de nya lägerplatserna insprängda.
Mellan Åsen och Särnaheden har inga lägerplatser anlagts. Men det finns en
bra camping i Särna med ett underbart läge vid sjö och hembygdsgård.
Gemensamt för platserna är utrustningen och det vackra läget. Infarterna har
breddats och grusats men kan på något ställe vara lite knepiga för stora
fordon. På varje ställe finns betalautomat med ”pengakuvert”
på vilket man skriver namn, adress etc, river av kopian, stoppar 60 kr (år
2008) i kuvertet och lägger det i automaten.
Uppställningsplatserna är numrerade, det finns infotavla, mulltoa och –
naturligtvis – en härlig slogbod med ved för trivselskapande eller
myggavvärjande kvällsbrasor. Kommunen håller med veden.
Sträckorna med lägerplatser är uppdelade i en nordlig och en sydlig del. Norra
sträckans sydligaste lägerplats är Herdarfjorden strax norr om Särnaheden
efter Österdalälven, vid Idre fortsätter den efter väg 1057 mot Foskros
fjällby.
Sträckans nordligaste lägerplats för husvagnar/husbilar är Hällsjön N norr om
fjällbyn. På hela norra sträckan finns det tio lägerplatser med utrymmen för
77 campingfordon.
Södra sträckan har Oxbergsbron söder om Älvdalens samhälle som första
uppställningsplats och Gryvelnäs norr om Åsen i närheten av avfarten mot
Trängslet som den nordligaste. Totalt finns här efter Österdalälven tio
lägerplatser för campingfordon med plats för 54 ekipage.
Låter det krångligt? Ingen fara, det finns mycket välgjorda kartor att skriva
ut som visar både lägerplatser och var camping är förbjuden på Älvdalens
kommuns hemsida: www.alvdalen.se. Klicka sedan fram till Kultur och
fritid/Lokala föreskrifter om campingförbud i Älvdalens kommun.
Utöver de sammanlagt 24 lägerplatserna på de båda sträckorna visar kartorna
ytterligare 13 mindre platser nära älven där man inte får stå med husvagn
eller husbil. Där finns enbart slogbod, vedförråd och torrdass.
Hela projektet har kostat 1,9 miljoner kronor, av vilket EU tillskjutit 894
000 kronor. Resten har markägarna och andra intressenter i bygden samt
kommunen stått för. Också ägarna av de aktuella markerna ser det som en stor
fördel att få in fricampingen i ordnade former.
Driften av rastplatserna är utlagd på tre entreprenörer. Dessa betalar en
arrendeavgift, får ta intäkterna från betalautomaterna samt står för drift
och skötsel av anläggningarna. Det vill säga tillsyn, städning, tömning av
mulltoaletterna, röjning av området etc. Kommunen svarar för sophämtning och
ved till slogbodarna samt reparation av ev skadegörelse.
Entreprenör för norra sträckan är Idre Samecentrum AB, Jörgen Jonsson, som nu
planerar för sin tredje arrendesäsong.
-Hur har det varit?
-Positivt, men 2008 minskade besöken med 20-30 procent.
-Det beror nog på mindre resande på grund av de högra bränslepriserna.
Olyckskorparnas kraxande om att övergången från gratis fricamping till
betald inte skulle gå har dock kommit på skam.
De allra flesta campare är trevliga – även om det naturligtvis finns sådana
som tidigare stått gratis här och nu inte vill betala. Andra tycker det är
billigt, och om inte kommunen sponsrade med ved och sophämtning, skulle
priset vara betydligt högre, säger han.
En del campare protesterar mot avgiften genom att riva sönder kuverten i
småbitar. Då är det inte lätt för de som kommer efter att göra rätt för sig
innan nya kuvert lagts ut. I början skedde en viss skadegörelse på
utrustningen men det är ett minskande problem.
Jörgen är inte den som skjuter skarpt mot friliggare. När han åker till
lägerplatserna kollar han först i automaterna vilka som har betalat. Sen gör
han en runda på området, pratar med dem han träffar och berättar vad som
gäller. Ibland ger det avsett resultat, ibland inte.
Till syvende og sist handlar det ju om att vi skall kunna få fortsatt
förtroende för att få behålla den här campingvarianten, som det ju finns
alltför litet av. Och så förstås att verksamheten blir ekonomiskt försvarbar
för arrendatorerna. Det har både vi och Älvdalens känsliga natur gott av.
FOTNOT
Slogbodar var mycket vanliga förr i Dalarna och är det fortfarande, numera
vid rastplatser och fiskevatten men också hemma på gårdarna. Ursprungligen
byggdes de som skydd för folket som slog gräset på utmarkerna. Dessa
avlägsna slåttermarker kallades för utslogar och så fick slogboden sitt
namn.
Ur H&C 5/2009
Av: Av Rune Ärrpe Petterson
