Fyrahundratjugofem, fyrahundratjugosex, fyrahundratjugosju. Puh, äntligen uppe vid landets märkligaste konstmiljö. Konst på Hög.
Så var det tänkt att reportaget skulle börja. Men det blev inte så. Istället för att kämpa oss uppför Sveriges längsta trätrappa tog vi bilen. Arton procents stigning och kurvor så tvära, att man nästan möter sig själv. Ändå är vi på Närkeslätten, som ju ska vara platt som en pannkaka.
Att i Kvarntorp strax utanför Kumla få köra med alpteknik upp till hundrametersnivån är i sig en sensation. Men det är inte ett berg vi kommer upp på utan något mycket märkligare. Eller värre. En brinnande och svavelluktande askhög av jätteformat, en vulkan i miniatyr. Strax under ytan 500 grader varmt och förbjudet att gå ut på en del områden. När regnvatten tränger ner till den glödande massan, stiger vit ånga upp. Ibland öppnar sig nya oväntade kratrar. I fjol fick besökarna av den anledningen vänta tre veckor extra efter planerad öppningstid för att inte riskera liv och hälsa här.
Vi trampar omkring på 40 miljoner kubikmeter glödande aska. Rester av Östernärkes alunskiffer som under andra världskriget skulle ge drivmedel till våra bilar sen importen strypts. Som mest var årsproduktionen 100 000 kubikmeter olja och högen med 600 grader varmt skifferavfall bara växte. I oktober 1966 slog man igen för gott. Det enda som finns kvar är en tom bensinpump. Den är nu uppgraderad till skulptur.
Glödhögen försökte man ta död på eftersom den både rykte, luktade illa och var livsfarlig att beträda. Den dränktes i enorma mängder vatten – och svarade med att fräsa och ge ifrån sig kolossala ångmoln. Men brann oförtrutet vidare och luktade svavel. Då kläcktes den vansinniga idén att istället för att förbjuda folk att gå dit, skulle man göra raka motsatsen. Få högen säkrare och göra den till en turistattraktion som man var ensam om i landet. Det lyckades,varje år kommer 30 000 besökare. En miljöförstöring av väldiga mått fick ett oväntat och lyckligt slut.
Under oljeepoken liknade bygden det vi sett på filmer från ryska Murmanskområdet. Svart, avlövad, döda träd upp till någon mils omkrets. Plogar och traktorer rostade sönder, bondgårdarnas silverskedar, som skulle vara hemgift när döttrarna gifte sig, svartnade. För rättvisans skull byggdes då höga skorstenar som fördelade röken så att man även borta i Västerås och Eskilstuna kunde få del av dofterna. En blandning av ruttna ägg och sulfitfabrik, säjer de som minns. Eller om det var sulfat.
Det är märkligt att strosa omkring uppe på platån bland ett tjugofemtal konstverk, skulpturer, installationer eller vad nu allt ska kallas. Heter man dessutom Johansson kan man känna sig extra hedrad. Redan nere från Rv50 glänser mot högens grönska ordet ”Johansson” i tio meter höga stålbokstäver. Det är Hollywoodinspirerat och konstnären Peter Johanssons hyllning till alla som heter så. Inklusive sig själv. Det är samma Johansson som klädde in hembygdsmuseet i Nässjö så att det såg ut som en moské.
Överblivet rivningsvirke har upphöjts till konstnärsmaterial. Kumlabon Olle Medin byggde en ark av det, stor som ett hus och nu använd för utställningar. Den balanserar alldeles vid branten i väntan på syndafloden. Lars Vilks har på välkänt manér åstadkommit ett jätteplockepinn som väcker de vuxnas debattglädje och barnens upptäckarlust. De senare har det väl förspänt här uppe; håller man dem borta från de heta sprickorna så finns det mycket att göra. Till exempel ta sig in och ut i tegeltornet genom en smal springa i väggen. Det verkar omöjligt, men vi såg ingen som fastnade.
På en grön bersåbänk sitter konstnärerna Karin Broos och Lars Lerin i full skala och övertygande naturtrogenhet. Bredvid står skaparen själv, Marc Broos – lika porträttlik även han – och skuggar med handen ut över skulpturparken. ”Var är konstverket” heter konstverket. Ironi eller? Kropparna är gjutna i silikon och hårdgips samt fyllda med betong. För att få anletsdragen naturtrogna fick de tre underkasta sig att med slutna ögon få en gjutmassa över ansiktet. Ögonen gjordes sen separat.
Inte underligt att Kvarntorpshögen blivit klassad som ”En av Sveriges 100 märkligaste sevärdheter”.
Fakta Konst på hög
Öppettider: Vägen upp på Kvantorpshögen är öppen 1 juni-31 augusti kl 10-20 samt lördagar och söndagar i september.
Avgift: Ingen.
Att tänka på: Har man husvagn på kroken är fyrhjulsdrift att rekommendera. Övriga tider i september kan bomnyckeln få lånas i Kumla turistbyrå, Parkgatan 14 (biblioteket), tel 019-58 81 06. www.kumla.se.
Andra sevärdheter i Kumlabygden: Sannahed, Sveriges största mötesplats för militärer på 1800-talet. I Hällabrottet inte långt från Kvarntorpshögen finns Stenarbetsmuseet. En gång i tidenlåg här Sveriges ledande stenhuggeri. Allra mest förknippat med Kumla är dock Fängelset, som emellertid inte är tillgängligt för turister. I varje fall inte utan att ha särskilt kvalificerat sig härför.
Vintertid kan man åka skidor vid och på Kvarntorpshögen där det också finns en lift. I två f d skifferbrott nedanför högen, nu kallade Nordsjön och Söderhavet, finns bad samt gratis (!) ädelfiske.
Camping i Kumla: Begränsade på grund av badhusbygge. Tillfällig camping (cirka 12 platser) erbjuds dock på den vanliga campingen vid Djupadalsbadet.
FC415 Kumla Golf Camp, Högtorp. Tel 019-58 70 80, www.kumlagk.se. Även icke-golfare välkomna.