Det fria resandet och jakten på det oväntade är viktigt för oss som reser med campingfordon. En resa till den skotska västkusten gav en fantastisk upplevelse – följ med till Kilmartin.
Ibland frågar jag mig själv vad det är som leder mig till en viss plats. Varför söker jag mig in på allt mindre vägar mot allt mer okända mål? Vägen ut till Kilmartin i västra Skottland är ingen dröm om man är rädd om lacken. Grenarna från otaliga bokar och andra träd glider längs vänstersidan och över taket.
Jag vet inte mer än att det tycks vara en ganska isolerad plats som är resans mål. Är målet värt den gungiga och tuffa vägen dit? Jag valde faktiskt Kilmartin just på grund av att det såg så isolerat och okänt ut. Tillräckligt ensligt för att man skall börja fundera på Baskervilles hund eller en amerikansk varulv på rymmen från London, när strålkastarna spelar på väggen till det ödsliga Carnassarie Castle, som jag passerar på vägen. En väg som ringlar sig västerut från Loch Lomond, Skottlands stora semesterkoloni med flera campingar, segelbåtsuthyrning och annat som förknippas med sommar och insjöar. Resan från Glasgow tar dryga två timmar trots att det är knappa tio mil.
Väl framme i det lilla samhället letar jag upp en pub som är öppen och baxar in bilen på en parkeringsficka under några gigantiska träd med lika gigantiska rötter som lyft den gamla asfalten. Jag rättar till den stickade tröjan, det är ingen vidare sommarvärme, och frågar försynt barägaren om jag kan utnyttja hans parkering som ställplats.
– Is it alright if I have my dinner in your restaurant, a pint or two, and then use your parkinglot to sleep in my mobile home? I´d really like to have an english breakfast tomorrow morning!
Den här pubägaren tycker det är ett utmärkt förslag, att jag övernattar i min husbil eftersom jag gärna vill njuta av en öl eller två till middagen, och äta en engelsk frukost dan därpå. Han ler och säger att han vet hur noga vi svenskar är med att inte köra bil om vi tagit en öl. Bed and breakfast i husbilsversion med andra ord.
Morgonen därpå vaknar jag väl sent men frukosten väntar och med den en rad tips om vad som gäller i Kilmartin. Vi är inte överdrivet många turister får jag veta, men vi har hamnat mitt i ett smörgåsbord av förhistoriska minnesmärken. Kilmartin ligger mitt i ett område som kallas Kilmartin Glen och anses vara den plats i Skottland som har flest förhistoriska minnesmärken. Jodå, det finns en kultplats med namnet Temple stones som är samtida med Stonehenge. Lite mindre men minst lika intressant.
Efter en utsökt egg and baconfrukost väljer jag att vandra ner till Kilmartin HouseMuseum. Där finns en imponerande utställning där jag kan njuta av ett bildspel som tar mig tillbaka till en tid då våra förfäder letade nytt land genom att söka sig längs kusten. När de nådde Kilmartin Glen tog de sig upp längs den bördiga dalen och etablerade ett odlarsamhälle. Ett samhälle som skapade Temple stones och en mängd andra minnesmärken.
Sporrad av skickligt återgiven historia tar jag vandrarstaven och ger mig ut i omgivningarna. Otroligt! Det finns ett förhistoriskt minnesmärke bakom varenda sten. Bakom varenda träd. Med muséets bildspel och berättarröst i bakhuvudet sätter jag mig ner och sluter ögonen vid de restaurerade Tempel stones. Jag kan se människor samlas på kultplatsen. Människor som rör sig i skenet av eldar under kvällshimlen. Här är forntiden så nära att man kan ta på den. Faktiskt bokstavligen, då det här är ett område som inte är lika känt som Stonehenge. Färre besökare och inga staket med andra ord.
Inte långt från Temple stones ligger en gravplats kallad Nether Largie south cairn. En gravplats där en skål som daterats till 2 400 år före Kristus hittades vid utgrävningar 1864. Just den här gravplatsen anses vara 5 000 år gammal och efter den har en rad andra gravplatser kommit till längs en två kilometer lång linjär begravningsplats.
Det fina med Kilmartin Glen är att det mesta ligger på gångavstånd i ett väldigt promenadvänligt landskap med små vägar, stigar och odlade fält. En av vandrarna jag möter berättar om en liten kyrka som heter St Columba´s och ligger i Poltalloch. ”Just a couple of miles from here”.
Låter långt tänker jag, som inte inser att det handlar om brittiska miles, 1,5 kilometer motsvarar en mile. Alltså blir det bilen ner till familjen Malcolms kyrka som byggdes i mitten av 1800-talet. Även här infinner sig den där känslan av att få ta del av något som hände för länge sedan. Mumlande människor i mörka kyrkbänkar, upplysta av stearinljus och det lilla ljus som kommer in genom glasmosaiken i de blyinfattade fönstren. I kyrkan finns också en vacker förgylld örnstaty.
Från kyrkogården ser jag en väldig byggnad som tycks vara på väg att förvandlas till ruin. Mitt ute på fältet ligger Poltalloch house. Ett enormt gods som även det byggdes i mitten av 1800-talet för att hundra år senare, 1957, överges och lämnas att intas av naturen igen. Stora träd växer genom det som ser ut att ha varit gigantiska rum med högt i tak.
Här blir det riktigt spännande att försöka få kontakt med historien. Allt ser relativt fräscht och oerhört påkostat ut. Porten till godset är ett stort valv och taket är försett med små torn. Varför övergavs det? Finns det någon koppling till kriget? Till nazismen? Frågorna är många och det märkliga är att ingen i Kilmartin vill berätta. Jag lyckas dock med hjälp av en hemsida om övergivna byggnader ta reda på att godset är ritat av William Burn och byggt 1849-1853 som klanen Malcolms residens.
Vägen tillbaka går norrut längs kusten och strax söder om Fort William passeras ett av Skottlands fantastiska slott. Castle Stalker, som Monthy Python-gänget hade med i slutscenen av filmen ”Monthy Python and the Holy Grail”. Slottet har en brokig historia där Campbell-klanen vann slottet i ett vad 1620.
På tal om slott så är ingen Skottlandsresa komplett utan att man besökt det magnifika Dunnottar Castle, strax söder om Aberdeen. Ett slott vars historia gärna berättas av skottarna själva, då det var här den skotske frihetskämpen William Wallace år 1297 besegrade engelsmännen och eldade upp slottets kapell tillsammans med den engelska garnisonen. Resan dit går via Inverurie, strax nordväst om Aberdeen, och den mäktiga stencirkeln Easter Aquhorties. Även den runt 5 000 år gammal. Gigantiska stenar resta av en civilisation som vi än idag inte vet allt om. Några är uppställda som en mycket stor stentron.
Sedan är det bara drygt 50 mil ner till Stonehenge om man nu vill se den mest berömda stencirkeln i Storbritannien. Eller kanske i världen.
Att köra i Storbitannien:
Först av allt, tänk vänstertrafik hela tiden.
Tänk spegelvänt i rondeller och tänk efter varje gång du skall ut från en parkering. Titta åt båda hållen och var medveten om att bilarna kommer på fel sida. Det är allra farligast när man kör ut på en fyrfilig väg med bred mittremsa, då det är lätt att köra åt fel håll. Extra viktigt att ta pauser och vara alert bakom ratten.
Glöm inte att tejpa över det asymmetriska halvljuset, eller ändra till vänstertrafik om du har en bil där det går, det går exempelvis på vissa Volvomodeller med projektorljus.
De stora motorvägarna är oftast väldigt bra med korta avstånd mellan serviceställen och rastplatser.
Småvägarna kan vara riktigt små och krokiga med höga häckar, så räkna
med mycket låga snitthastigheter på småvägarna. Du kan fråga en polis om hjälp, de är i regel mycket vänliga.
Det är oftast förbjudet att övernatta på parkeringsplatser, men det finns gott om campingplatser.
Om Kilmartin:
Ett litet samhälle tio mil nordväst Glasgow, nära den skottska västkusten.
Två slott, kyrkan Kilmartin Parish Church, Kilmartin House Museum, ett mycket fint museum. Uppskattningsvis några hundra invånare.
Om Stonehenge:
Ligger 15 kilometer från Salisbury, 12 mil sydväst London.
Påbörjat 3 100 år före Kristus, vissa säger 4 500 år före Kristus.
Andra fasen byggdes runt 2 300 år före Kristus, tredje fasen byggdes runt 1 500 år före Kristus.
