Koboltgruva, smaka på ordet. Nu kan du stiga ned i underjorden, där det metalliska grundämnet bröts för över hundra år sedan. Men du måste vara över tolv år, och vid god hälsa.
Om du reser i Norge, skulle jag vilja föreslå en paus i Modum, en timmas bilväg från Oslo. I Modum ligger Blaafarvevaerket, en turistattraktion som tillhör Norges tio mest populära.
Vi har gått med på den stora gruvturen, och med tungan rätt i munnen klättrar jag varsamt nedför stegarna i den dunkla gruvan. Med guiderna Björn och Baard tar vi oss både vågrätt och lodrätt fram i underjorden. Bland annat får vi klättra på stegar tills vi kommit 80 meter ner. Det är en spännande tur, men man måste vara över tolv år och vid god hälsa. Sedan 1993 har koboltgruvan i Modum varit tillgänglig för allmänheten, och 2007 invigdes två nya turer, en halvtimmas respektive en som tar en timma.
De nya turerna är inte så krävande och faktiskt unika i sitt slag, eftersom det går att ta sig fram med både barnvagn och rullstol. Och tillsammans med de pålästa guiderna får du veta hur det gick till när man letade efter det värdefulla mineralet kobolt under 1800-talet.
Blaafarvevaerket är ett samlingsnamn för ett åtta kilometer långt museiområde, som du lättast tar dig med bil igenom. Det finns förstås utmärkta små kartblad som talar om var allt finns. Har du husvagn är det enklast att kroka av den på stora parkeringen vid huvudentrén i södra ändan. Vi tog med oss husbilen upp till gruvområdet och dit for även turistbussarna, men det var lite trångt.
Högst beläget i området är alltså gruvområdet med mäktiga dagbrott och enorma stenhögar. Här har under åren brutits tio miljoner ton sten varav 0,02 procent utgjorde den eftertraktade kobolten. Den första upptäckten gjordes 1772 och redan året efter var gruvdriften igång. Sin storhetstid hade gruvan under åren 1822-48 och efter 1893 har ingen kobolt hämtats i Modum. Då hade länder som Canada, Marocko och Kongo tagit upp konkurrensen, om än inte med kvalitet så med priset.
Utanför gruvorna finns ett stort brunt hus som rymmer en självserveringsrestaurang och souvenirbutik. En gång var detta hus baracken i vilken gruvarbetarna bodde under veckorna. Mitt emot ligger skolhuset, som idag är museum. Många pojkar som kom för att vara med och sortera sten var inte mer än i tioårsåldern, och därför fanns ”aftenskolen”. Guiden berättar om små pojkar som dagen i ända knackar sönder stenar med en hammare för att om möjligt skönja ett spår av kobolt. Att gå med på en gruvtur är att gå med gruvarbetarna i deras vardag för cirka 150 år sedan. Och kom ihåg, att väldigt många kom från Sverige.
Upprinnelsen till Blaafarvevaerket som en stor turistattraktion härrör sig från en septemberdag 1968. Då körde Kjell Steinsvik, ägaren till Moruds bruk i Modum, igenom gruvområdet och fick se att det var nybyggnation på gång. Ett stycke industrihistoria var på väg att försvinna. Steinsvik rasade och efter många turer med politiker och kulturpersonligheter, bestämdes att Blaafarvevaerket skulle räddas. Det är Kjell och hans hustru Tone som varit drivkrafterna till den sevärdhet som verket utgör idag.
Gruvor och människoöden är spännande, men koboltens användningsområde är minst lika intressant. I Glashyttan, som idag är museum, är det lätt att följa metoden som fick koboltmineralen att slutligen bli till ett blått pulver, och inte vilket pulver som helst. Det dyrbara färgpulvret blev en exportvara över hela världen. Under åren 1827-48 stod Norge för 80 procent av koboltmarknaden. Bland de största köparna fanns tyska Meissen och danska Royal Copenhagen, vilkas porslin gjort sig världsberömt för sin blå dekor. Nu har jag fått en ny viktig kunskap, en sak som färgats med kobolt kommer aldrig att ändra färg. Det är därför jag kan köra mina gamla ärvda tallrikar i diskmaskinen. Ultramarin är ett syntetiskt framställt alternativ som inte kan jämföras med kobolt.
Området runt Glashyttan, som förresten är Norges äldsta korsvirkeshus, är fyllt av flera korsvirkeshus och andra byggnader. Här finns det gamla arseniktornet i vilket kobolten befriades från det farliga giftet. På flera ställen finns restauranger, caféer och souvenirförsäljning. I ett hus som kallas Mölla finns en affär av det annorlunda slaget, det är Skandinaviens största försäljningsställe av koboltfärgat glas och keramik. En fantastiskt fin butik utan inslag av annat krimskrams.
Guiden berättar att Glashyttan och museerna runt omkring finansieras av butiksförsäljningen. Det är därför vi inte behöver betala inträde här. Till de årliga konstutställningarna är det dock avgift. Men det är inte vilka utställningar som helst, av de 250 000 besökarna som årligen besöker museiområdet är det en stor del som kommer just för konsten. Varje år är det nya mästare som presenteras och dessa väljs med någon form av gemensamt tema. Det handlar alltid om en kombination av samtida och bevarad konst. Här har varit utställningar med både Carl Larsson, Bruno Liljefors och Skagenmålarna. När vi kommer sommaren 2009 pågår bland annat en utställning om Prins Eugen och hans verk. Men det är konst på flera ställen, exempelvis vid Kittelsenmuseet några kilometer bort, och vid Nyfossum.
Karl Friedrich Böbert var den förste av många tyska bergmän, som kom att leda Blaafarvevaerket. Böbert kom från Harz och hade en gedigen bergsutbildning. Det lär vara tyskarna förtjänst att Blaafarvevaerket var Norges största industri under 1800-talet. Kanske är det därför vi ser en buss med tyska studenter uppe vid gruvområdet.
I Nyfossum besöker vi familjen Böberts hem eller direktörsvillan som den också kallas. Det är ett stort gult trähus från tidigt 1800-tal som restaurerats och blivit museum . Många gamla saker har bevarats och det är trivsamt att gå runt på knarrande trätiljor omgivna av nystrukna gardiner och välskötta krukväxter. I trädgårdsmästeriet sker försäljning av växter.
Glashytteområdet ligger i en park vid ett vattendrag, och här finns rikligt med picknickplatser och ett barnvänligt friluftsbad. Hör du ett vattenbrus, så fortsätt stigen fram och du står vid Haugfossen. Vattenhjulet vid forsen står stilla vid vårt besök men skall vara i farten i år. Ovanför Haugfossen ligger Thranestua där du kan fika eller äta en bit mat. Bredvid ligger ett brunt hus med massor av smårum och prång. Det är det äldsta huset i hela museiområdet, 300 år gammalt. Här har varit post, telegrafstation, övernattningsställe och lanthandel. Och lanthandel är det än idag, fast mera av det turistiska slaget. Utan att förhöra oss om priset beställer vi en strut karameller av den gammaldags blandningen (200 gram). När expediten lämnar fram struten och säger 60 kroner, håller vi god min. Det blir att suga på de karamellerna med omsorg. Presentaffären i dörren bredvid har ett fint utbud, och här säljs bland annat smycken tillverkade av stenar från trakten.
När vi suttit en stund på terrassen över forsen och njutit av den fina omgivningen, går vi rakt över vägen vid skylten som visar till Nymoen. Efter en 200 meter brant backe breder den allra vackraste bygata ut sig, kantad av ömsom ålderstigna trähus och ömsom nybyggda vitmålade villor. Doften från syrenhäckarna i vitt och lila slår emot oss när vi promenerar mot huset som kallas Nymoen nummer nio, det är det enda av de gamla bruksbostäderna som visas. Genom galler i de öppna dörrarna kan vi titta in och föreställa oss hur livet kunde gestalta sig för 150 år sedan. I en av visthusbodarna är det en utställning som visar vad en familj åt och förbrukade i mat vid den här tiden.
Alla gamla hus i Norge är bruna, att det finns korsvirkeshus i Blaafarvevaerket är nog för att det var tysk ledning under lång tid. Så har också många av de allra äldsta husen nere i Modum flyttats upp till ett område vid Blaafarvaeverkets stora parkering. I dag står de omgivna av allehanda husdjur och området har blivit ett ”Barnens Gård”, även det med fritt inträde.
Camping
Det finns ingen campingplats eller möjlighet att parkera för natten inom museiområdet, men du kan fara cirka 15 kilometer i tre olika riktningar och finna campingplatser. Själva väljer vi att fara till Vikersund norrut vid Tyrifjorden. Det är en bra inte så stor camping på sluttningen ner mot fjorden. Här finns badplats, god sanitär service och en liten butik. Dessutom är Vikersund en turistort med golfbana och vintersport. Sommartid kan du åka på museijärnvägen som går från Vikersund.
Vägen dit
Vi kommer till Norge via Svinesund och kör sedan E6:an tills vi tar av mot Drammen, därifrån följer vi väg 283 till Krokstadelva, där väg 35 går mot Åmot. I Åmot är det väl skyltat till Blaafaerveverket.
På de cirka 20 milen från gränsen upp till Modum hinner vi med åtskilliga tunnlar och två betalstationer. Den ena gången får vi utan kommentar betala som om vår husbil på 3,8 ton är en vanlig bil, 20 norska kronor. Nästa betalstation får vi frågan om vikten och då kostar det 120. Gränsen till personbil går vid 3,5 ton. Det här med att betala lite då och då när man reser i Norge liksom ingår, och faktum är att det känns som en form av entréavgifter till natursköna miljöer. Några månader efter hemkosten kom det ytterligare krav på vägavgifter från automatstationer.
Mer om Blaafarveverket
www.blaa.no
www.visitnorway.se