”Hästholmen skall tillgodose människors välbefinnande”, står det i hembygdsföreningens sammanställning om hur det var förr och hur det är nu. Det har Hästholmen sannerligen lyckats med!
Hästholmen är ensamt i Sverige om att ha ett skepp i sitt stadssigill. Men stopp nu. Hästholmen? Och stadssigill? Jo, det är hela 600 år sen 1300-talsstaden Hästholmen vid Vättern förlorade sina stadsrättigheter till Hjo, tvärsöver sjön.
Nu är Hästholmen en underbar liten idyll i Ombergs skugga – med tonvikt på ”liten”. Vi föll direkt för den säregna charmen, trots att det första man ser är en väldig silobyggnad där spannmål lagrats en gång i tiden. Men glöm allt vad betongsilor heter. Den här är arkitektoniskt vacker, grant rödmålad – och vad som finns i den ska jag återkomma till.
Hamnvärden Hans Ivarsson var snart på plats, nävhälsade oss välkomna, visade de alldeles nya sanitära utrymmena på hamnplan samt tog betalt.150 kr natten med ström inklusive fria duschar och tillgång till ett fint kök. Pris utan ström 100 kr. Utrymmena delas med båtfolket. Campingen är öppen året om och har plats för högst fem ekipage! På höstarna är trollingfiskarna återkommande gäster.
I hamnmagasinen finns hamnkontor, hygienavdelningen och en nyöppnad restaurang med ljuvlig utsikt mot vatten och båtar. I folkmun heter den ”Hamnkaféet” för så har stället alltid hetat. Men i ny regi omdöpt till ”Fyren”. Men lokalt har namnbytet inte slagit igenom.
I den gamla silon visas konst och hantverk av de mest skiftande slag i två etage. På övre våningen går man runt efter siloväggarna och har den konformade väldiga spannmålstratten som ett nav i mitten. Originellt så det förslår!
I Hästholmen har man inga ”måsten”. Det bekräftades av ett par husbilsgrannar som åker hit när de känner att livet behöver levas lite lugnare några dagar. Vilken skillnad mot rushen här omkring 1920-45. Flera passagerarbåtar angjorde regelbundet Hästholmen, spannmål och virke skeppades ut, styckegods och handelsvaror togs in.
Tio-tolv träskutor kunde ligga samtidigt i hamnen, från västkusten kom båtar med salt sill och ansjovis i tunnor, två olika järnvägslinjer gick ner hit, det fanns eget flygfält, flera fabriker och ett stort antal affärer. Nu finns där inte en enda butik, inte ens en tidningskiosk, vilket får sättas på minussidan.
Gamla banvallen har blivit cykelväg en halvmil till Ödeshög. Rak och trist över slätten. Vi vänder efter tre kilometer och trampar åt andra hållet. Backigt visserligen men vilka vyer! Upp mot Ombergs turisthotell, som ser ut som levande 1800-tal, vidare tätt under det mäktiga bergets sydbranter till Ellen Keys villa Strand.
Ett glänsande smycke i en grön infattning högt ovanför Vättern. Öppet utom måndagar. Vart vi vänder oss påminns vi om att vi är på medeltidshistorisk mark. Ruinerna efter 1100-talsklostret Alvastra finns några kilometer längre bort. Tvärs över viken från kung Sverkers gård ser vi över mot Hästholmen med trampfria utförslöp nästan ända till campingen.
Tillbaka där har vi genom bakfönstret utsikt mot en absolut spegelblank Vättern. Finalen blir en solnedgång mot västgötalandet med färger som i Viola Gråstens berömda ryor. Sällan har vi sett något liknande.
FOTNOT För att tinga plats på campingen ringer man hamnvärden Hans Ivarsson, tel 0144-332 11.