Möt våren i Kinnekulle

Publicerad: 2014-04-30   Uppdaterad: 2023-04-18

”…möt våren i Södertälje” skaldade Ulf Peder Olrog. Nja, det är kanske möjligt, men vi föredrar nog Kinnekulle, även kallat ”Det blommande berget”. Gullvivor framför Husaby kyrka är en betagande syn. I vitsippornas, gullvivornas och körsbärsblomningens tid, när lövskogen glittrar av skirt vårljus, kom redan i början av förra seklet skaror av västgötar och andra...

”…möt våren i Södertälje” skaldade Ulf Peder Olrog. Nja, det är kanske möjligt, men vi föredrar nog Kinnekulle, även kallat ”Det blommande berget”.

Möt våren i Kinnekulle

Gullvivor framför Husaby kyrka är en betagande syn.

I vitsippornas, gullvivornas och körsbärsblomningens tid, när lövskogen glittrar av skirt vårljus, kom redan i början av förra seklet skaror av västgötar och andra till denna ljuvlighet.

 

Första helgen i maj pågår Vårrundan, en mycket speciell aktivitet. En massa aktörer finns på plats, och där finns mycket att se: konst och hantverk, musik och skådespel, kyrkvisningar, hamnar som lever upp, vikingaskepp, stenindustrier som åter gnisslar igång. Allt inramat av det ljuvligaste blomstercollage.

I det collaget saknas dock Kinnekulles karaktärsblomma ramslöken. Den vill ha ytterligare någon vecka på sig innan den lägger ett vitt täcke av miljoner och åter miljoner knappt 20 millimeter stora blommor över nästan hela bygden. Men du kan få blad och lök som ingrediens i soppan på landets äldsta gästgivaregård, Forshems gästgifveri. Med dokumenterade anor från 1564 är det en kulturell och kulinarisk upplevelse.

August Strindberg var emellertid missnöjd med servicen här, det skriver han om i ”Röda Rummet”. I väntan på tåget övernattade han i hallen, liggande obekvämt på tre pinnstolar. Varför han fick detta tarvliga nattläger vet inte dagens krögerska något om.

Stolarna står i alla fall kvar där men är så rankiga, att de är osittbara. För övrigt såg vi bara till två stycken och det var inte heller pinnstolar. Men rankiga var de onekligen och historien vårdar man.

Två dagar är alldeles för lite för att hinna se ens hälften av vad Vårrundan bjuder. Överallt fanns något att upptäcka eller glada människor att slå en prat med. Här ska du inte jäkta utan begrunda vad Linné skrev en gång: ”Kinnekulle är en plats bland de märkvärdigaste i riket för dess synnerliga belägenhet och skapnad”. Så är det! Och prästen i Västerplana kyrka fick till det att ”våren på Kinnekulle är Guds leende”.

Möt våren i Kinnekulle

 

Vi hade Kinnekulle Camping som bas. Ett härligt läge på udden i Hällekis gamla hamn med en pir och en slocknad fyr som minnen från forna sjöfartsdagar. Campingen ligger fyra kilometer från tätorten Hällekis. Idealisk för den som söker ett lugnt nattkvarter med vacker utsikt och lättrampade vandringsleder.

 

Det finns ett attraktivt alternativ till campingplatsen. Femhundra meter söder om nerfarten till Hellekis säteri – mellan tätorten Hällekis och Medelplana – står en stor skylt ”Utsiktsplatsen”. Den är välbesökt av husbilar och husvagnar.

Möt våren i Kinnekulle

På bästa parkettplats, med fri sikt till Vänern djupt där nere, sitter ett gäng farande vänner framför sina ekipage och njuter av värmen.
-Men på kvällen gör vi helt om och tittar ut över Vänern mot Kållandsö och Läckö, säger de. Då har vi världens vackraste solnedgångar…

Utsiktsplatsen, med torrtoa och nyöppnad kiosk, är ett välkänt mål för det här gänget. Och för många andra. Anlagd en gång på privat initiativ. Vyerna är oslagbara, fricamping i dess allra mest exklusiva form.
– Inga restriktioner? undrar vi.
– Nja, kommunen satte en gång upp skyltar här om högst åtta timmars parkering. Men dom försvann…

En annan mycket stor parkering med rastplatsmöbler och torrtoa finns vid Munkängarna, strax norr om Råbäcks station. Underbar utsikt mot Vänern och fina promenadvägar genom ett hav av ramslökblad.

Vårrundans båda dagar var vi på rullande hjul mellan de olika ”stationerna”. Med erfarenhet från Ölands skördefest trodde vi att det kanske skulle bli svårt att parkera ekipaget precis där något hände. En obefogad farhåga, visade det sig. Att cykla är däremot inte så lockande på de smala och backiga vägarna, och husvagnen lämnas lämpligen kvar på campingen.

En i Vårrundorna väl bevandrad ger rådet att beta av en tredjedel första året, ta nästa tredjedel år två och slutligen sista tredjedelen år tre. Året därpå är det bara att börja om från början igen.

Vi kan instämma. Med tillägget att du också bör ägna Kinnekulle en eller två alldeles vanliga vårdagar och låta ”det blommande berget” få spela ut all sin charm utan konkurrens från ett ambitiöst besöksprogram.

Kinnekulle

Möt våren i Kinnekulle

FAKTA
Vårrundan, Kinnekullebygden
Datum: 3-4 maj 2014

Arrangör: Mötesplats Kinnekulle

Weeplats:www.gotene.se

 

 

Fynd för samlare i minnenas lanthandel

Möt våren i Kinnekulle

Klart man stannar till inför skylten att allt som står på bordet framför Kinnekulle handel är gratis! Hon vet hur man gör reklam för sig, Margreth Eriksson. Hon är gammal i gamet och drev lanthandeln här från 1965 till 1992 när affären stängdes.

Men lagret fanns kvar, det som inte var livsmedel, och efter två-tre år blev längtan efter att få träffa kunder för stark. Hon öppnade affären på nytt.

Så nu står Margreth bakom disken igen i det som kunde vara ett museum men som nu är en levande dåtid i nutid. Äkta vara. Precis som det gamla lagret där priserna också ser ut att vara original från den tiden. Här finns även ett sortiment som är mera svårt att tidsbestämma, men som samlare och souvenirjägare kan fynda i.

Vi gick därifrån med en kantstött glaskaraff och en lika kantstött propp för en tia totalt samt en bunt Såningsmannen från 1953. Men den kostade 25 spänn.

Från läkande hobby till museum

Möt våren i Kinnekulle

En hobby kan ju vara nästan vad som helst och leda nästan vart som helst. Ett av besöksmålen i Vårrundan på Kinnekulle hade fötts ur en hobby som sen växt ut till ett museum. Och blivit till tröst – om än inte till läkedom – för henne som startade det.

Mia Petterson i Gössäter, som fick ärva mormor Anna Larssons i Bengtsfors bokmärken. Det blev grunden till det lilla, otroligt smakfullt arrangerade museet Mormors bokmärken.

– Det här är min bästa medicin, säger Mia. Ingen läkare kan hjälpa mig, ingen kan ställa en diagnos, jag har inget hopp om att bli bättre.

För sju år sen drabbades hon plötsligt av en oförklarlig sjukdom, någon form av utmattning. Blev lam, är nu rullstolsburen. Bokmärken har hon älskat sen hon var liten. Det var därför hon fick ta hand om mormors väldiga samling med märken ända från 1860-talet.

De låg i travar men sen har hon och maken Håkan ordnat samlingen och monterat märken så att de hänger som konstverk på museiväggarna eller i montrar. Utställningen varieras allt efter årstider och högtider.

Det är minnenas museum, kanske främst för den mogna kvinnliga publiken som återser barndomens keruber, rosenkindade flickor och pojkar, blommor och kungligheter. Allt i samma förföriskt glansiga färger som när de lämnade tryckpresserna i Tyskland. Mormors bokmärken säljer inte Mia av, men märken tryckta på 1940-talet och framåt finns att köpa.

I grunden är Mia Pettersson samlare. Och som för alla hobbyentusiaster får det kosta en slant om hon hittar något åtråvärt. En gång fick hon betala 90 000 kr för en samling. Men så blev det många märken också. Och fina.

-Hur många jag har? Det vet jag inte, men det är fullt av dem överallt i huset. En gång hade jag 120 000 men så många är det nog inte nu.

Han vet hur man hugger i sten

Möt våren i Kinnekulle

Börje Johnsson

Grusvägen ner till det gamla stenhuggeriet i Råbäcks hamn var både lång och smal. Men plötsligt breder idyllen ut sig där nere vid Vänern med det gamla mekaniska stenhuggeriet i förgrunden.

En betagande idyll, som vi nu ser den, men när nordvästen låg på med snöglopp som yrde in genom verkstadens otäta väggar, var det raka motsatsen. Allvaret i begreppet ”stendammslunga” fick vi också i personligt vittnesmål klart för oss. Det som konstnärligt huggits och slipats ur Kinnekulles berg har lämnat sina spår hos dem som har stått vid såg och mejsel.

Börje Johnsson (bilden) ”hugger i sten” som hobby. Han slipade stenplattor släta som sammet att göra solur av. I upphöjd relief skulle han sen mejsla ut kompassrosen. På bilden hugger han ut – eller in – ett namn i det hårda materialet.

(Ur H&C 5/2008)

Möt våren i Kinnekulle
Möt våren i Kinnekulle
Möt våren i Kinnekulle

Möt våren i Kinnekulle
Möt våren i Kinnekulle
Möt våren i Kinnekulle
Möt våren i Kinnekulle
Möt våren i Kinnekulle
Möt våren i Kinnekulle

Rulla till toppen