På bärnstenstur i Litauen

Publicerad: 2014-07-23   Uppdaterad: 2023-04-18

Bara 223 sjömil från hamnen i Karlshamn öppnar sig Baltikum. Båten anlägger Klaipeda på morgonkvisten och bara en timme senare är vi framme vid Östersjöns böljande stränder vid Neringahalvön. Jag hade hoppats att det skulle flyta bärnsten längs stränderna, övertygat barnen om att vi skulle hitta bärnsten i vågorna och till och med fått dem...

Bara 223 sjömil från hamnen i Karlshamn öppnar sig Baltikum. Båten anlägger Klaipeda på morgonkvisten och bara en timme senare är vi framme vid Östersjöns böljande stränder vid Neringahalvön.

Jag hade hoppats att det skulle flyta bärnsten längs stränderna, övertygat barnen om att vi skulle hitta bärnsten i vågorna och till och med fått dem att drömma om vilket halsband de skulle kunna tillverka av det brungula guldet på Litauens stränder. Istället gav bärnstensmuseet i Palanga mig ett mer avslappnat förhållande till stenarna, och ganska snart insåg jag att vi förmodligen inte skulle hitta bärnsten i sanden, åtminstone inte nu under sommarhalvåret då tusentals besökare letar efter havets guld på stränderna. Betydligt enklare är det att köpa en färdigputsad kådabit – jodå bärnsten är faktiskt en förstenad kådabit med miljoner år på nacken – hos närmsta försäljare för 3 litas grammet (knappt 9 kronor).

I Nida är stränderna inte alls lika belamrade med människor som i Palanga norr om Klaipeda. Strandremsorna är istället avdelade efter klientel, och lika ofta som det dyker upp en skylt med strandtennis finns det påbudsskyltar om stränder enbart för kvinnor.

Precis utanför centrum ligger campingplatsen Nidos Kampingaz där långfärdsresenärer och tyskar med märkliga husbilar haft sin bas i åratal. Det här var tyskarnas paradis redan på 1850-talet, men krig och elände kom emellan och gjorde området omöjligt att besöka.

I mitten av 1990-talet, bara några år efter murens fall, var de första tyskarna tillbaka.
– Det här är så nära östblocket du kan komma utan att behöva brottas med äckliga toaletter, säger Gunter Harras som tillsammans med sina gelikar från Treffurt bildat ring med allehanda hembyggda husbilar.
– Litauen är ett underbart land att åka i. Det är säkert, kriminaliteten har försvunnit och vägarna är betydligt bättre än i grannlandet Polen. Dessutom är det riktigt billigt att semestra här, säger kompisen Dieter Braun.

På bärnstenstur i Litauen
Bärnsten i alla varianter för den som vill vara fin eller skryta med en sten i hyllan.

Från campingen fortsätter vi vägen ner mot sanddynerna precis utanför byn. På parkeringen säljer lokala hantverkare bärnsten från stränderna, och på den trixiga parkeringen kämpar ett gäng italienare med att hitta backväxeln för att komma ut. Ett tips är därför att ställa husvagnen eller husbilen i Nida och promenera de få kilometrarna längs havet tills du kommer fram till sanddynernas entré. Då slipper du den besvärande uppförsbacken från strandremsan till områdets högsta sanddyn (Parnidzio kopa) 55 meter över havet, där obeliskens förfall vittnar om en sjunkande Sovjetisk sensation, och kan spara krafterna och fortsätta läggs stranden mot Ryssland, två kilometer söderut.

Efter ett par dagar vid kusten känns vågorna saltare än vanligt. Vi lockas av tanken att resa genom Kaliningrad, men väljer att åka mot Vilnius och runda den ryska provinsen för att slippa tull och transitadministration genom den ryska enklaven. Vilnius är visserligen ett trevligt stopp på vägen, men det är i söder som vi omfamnas av den litauiska gästfriheten som aldrig vill släppa taget. Plötsligt är det återigen som om vi rullar genom trettiotalet. Verkligheten är som på film och kvinnor i huckle och långa kjolar sitter tidigt på morgonen och sent på eftermiddagen på pallar i hagen och mjölkar familjens enda ko. Höskörden slås med häst och hundratals litauer börjar dagarna i skogen med att plocka lingon och blåbär, svamp och örter som de sedan sitter och säljer längs huvudvägen ända fram till kvällen.  

   ” Titta pappa, en stork!” Kalle sträcker på sig och ligger raklång fram mellan bilens framsäten och pekar mot ett hus väster om vägen. ”Stork”, säger Hilda och letar, utan att veta vad hon söker. Och visst sitter den en stork i telefonstolpen, och en till i en stolpe ett par hundra meter bort. Detta är precis som i Polen, storkarnas sista utpost. Här har det aldrig dikats, och jordbruket är betydligt mer mångfasetterat än hemma i Sverige. Vi stannar och smyger närmare. Boet är fortfarande hundra meter framför oss. Gräset är högt, Kalle smyger i djungeln och Hilda sitter på min arm. Ju närmare vi kommer desto mer uppmärksam blir storken och med bara femtio meter kvar ser vi att boet också har en pappa. Eller mamma, för vem vet vad som är hona och hane. I mina ögon är de identiska även om hannen sägs vara både större och grövre än honan. I samma stund som den sista vuxna fågeln reser sig börjar ungarna föra oväsen. Föräldraparet har onekligen varit lyckosamma och medan vi står där och stirrar dyker en man upp bakom några äppelträd. Jag hälsar, men får inget svar tillbaka. Han leder en häst som borde ryktas, tar den över vägen och fortsätter till andra sidan.

Jag och barnen står kvar, fascinerade av storkparet som tycks bo i gubbens trädgård, ända tills hannen får nog och lämnar boet tätt följd av honan. Vid bilen står gubben kvar med hästen vid sin sida, och tittar nyfiket på oss turister. Vi är onekligen ingen vanlig syn på landsbygden.

Dessutom ett udda inslag som inte ens talar språket. Vi kan inte ens ryska.

Ändå börjar vi tala med varandra, precis som barn kan göra med okända barn som talar ett helt främmande språk. Fråga mig inte hur det går till, men med hjälp av ryska ord och gester berättar mannen att han är på väg till ett fält en bit bort i terrängen. Han undrar om vi är tyskar men mina tafatta försök till förklaring får inget annat resultat än att gubben går därifrån.

Han lunkar sakta genom landskapet, talar med hästen i perioder och får min ringande mobiltelefon att framstå som ett hot från framtiden. Det kan tyckas enkelt att romantisera denna del av livet som det enda rätta. Ett liv i nära symbios med både familj, djur och arbete. Här tvingas barnen aldrig lämnas på dagis halvsju på morgonkvisten eller brottas med problem över vad de ska göra på sommarlovet. Å andra sidan finns varken dagis eller sommarlov med sysselsättningsproblem. Så fort barnen når skolåldern hjälper de till i jordbruket och då inte pappa behöver hjälp på åkrarna finns det hönor som tigger om mat och grisar som ska släppas ut på gyttjedans.

FAKTA
Land:
Litauen.
Invånarantal: 3 400 000.
Yta:
65 303 kvadratkilometer
EU-medlem: Ja.
Ta dig dit: Det går enkelt att ta sig med färjan från Karlshamn i Blekinge till Klaipėda i Litauen. Färjan går klockan sex på kvällen och lägger an i Klaipėda klockan nio dagen efter.

Boende:
Det finns campingplatser i varje större stad och by med självinsikt. Tyskarna liksom holländarna har länge campat i Baltikum och Litauen är inget undantag. Om du inte hittar en lämplig campingplats i just din region går det bra att fricampa längs vägarna. Men som vanligt är det bäst att fråga markägaren om lov. Nidos Kampingaz i Nida är en klassiker med mängder av internationella besökare. www.kempingas.lt/en

Äta: Den östeuropeiska maten är inget nöje. Rätterna är feta och smaklösa, påminner om svensk husmanskost i en fattigstuga vid sekelskiftet. I större städer finns ett internationellt kök och i huvudstaden Vilnius finns en fantastisk japansk sushirestaurang ”Labuki” i samma hus som Steak House Helios vid rådhuset.

Turistinformation: Precis som i resten av Europa för turistinformation i varje större stad och i områden där turister vanligtvis rör sig.

Guidebok: The Rough Guide to The Baltic States från 2008.

Bästa tiden för ett besök: Sommarhalvåret. I augusti är det fullt av tyskar. För- och eftersäsong är toppen.

Säkerhet: Säkerheten i Litauen är minst lika bra som i Sverige. Man kan parkera överallt och behöver inte oroa sig för överfall någonstans.

Hitta på vägarna: Ibland kan det vara svårt att hitta eftersom skyltarna är färre än i Sverige och dessutom betydligt mindre. Skyltarna om färdväg står först i korsningen eller rondellen och det kan vara svårt att riktigt hänga med när man ska svänga. För att få en rundresa kan man sedan ta färjan tillbaka från Gdynia/Gdansk i Polen till Karlskrona i Blekinge. Cirkeln är sluten med drygt hundra mil på mätaren.

Missa inte: På en privat gård utanför Druskininkai i södra Litauen har den stormrike litauiske affärsmannen Viliumas Malinauskas byggt ett upp Sovjetunionen i miniatyr. Närapå varenda staty som ursprungligen stod på gator och torg runtom i Litauen har flyttats till parken som försetts med nödvändiga staket, propagandamusik och självklara vakttorn som bevakar gränsen.

Rulla till toppen