Vägarna berättar resandets historia

Publicerad: 2015-07-29   Uppdaterad: 2023-04-18

Det är ingen slump att våra vägar ligger där de ligger. Våra äldsta vägar är gamla stigar och gångvägar upptrampade av människor och djur på väg mellan gårdar, byar och till och från jakt- och betesmarker. Man antar att vägarna hade lokal karaktär, att det var leder som inte sträckte sig över så långa distanser,...

Det är ingen slump att våra vägar ligger där de ligger. Våra äldsta vägar är gamla stigar och gångvägar upptrampade av människor och djur på väg mellan gårdar, byar och till och från jakt- och betesmarker.

Man antar att vägarna hade lokal karaktär, att det var leder som inte sträckte sig över så långa distanser, eftersom sjövägen var det självklara och helt dominerande sättet att transportera varor och folk. Men man vandrade och red också längs budkavlevägar mellan olika delar av landet, och man vallfärdade till olika mål längs pilgrimsleder.

Där dessa stigar och leder korsade varandra växte handelsplatser upp, och särskilt viktiga mötesplatser etablerades så småningom med fast bebyggelse och fick under medeltiden karaktär som städer. Under många hundra år användes dessa upptrampade stigar och blev så småningom underlag för lite modernare vägsträckor. Att ge sig ut på landsvägarna var under medeltiden ett äventyr. Vägarna var ofta i dåligt skick och stråtrövare härjade i glesbebyggda områden, som till exempel Tiveden. Det dröjde långt in på 1900-talet innan våra moderna raka höjdutjämnande vägar kunde gå längs sträckningar där det tidigare aldrig varit möjligt att bygga väg.

Vintervägarna har varit väldigt viktiga ända fram till våra dagar. Kol, malm och järnprodukter kördes på vintern då slädarna kunde dras på snö- och istäckta sträckor. Fransmannen Aubry de La Motraye som reste i Sverige i början av 1700-talet skriver:
 ”Släden hör enligt min uppfattning till Sveriges största behag, och det finnes icke i hela världen något angenämare eller snabbare åkdon och intet land, som ägnar sig bättre för detsamma än detta, då snön täcker de stora landsvägarna, bergen och klipporna och då sjöar och floder blivit lika fasta som jämna fält”.
Vintervägarnas sträckning var olik sommarvägarnas som oftast följde rullstensåsar och av den anledningen ofta var backiga och ojämna. Vintervägarna däremot gick i stor utsträckning över isar, frusna myrar och i dalsänkor. Backar var därmed borta. Problemet med vintervägarna är ju nu som då att de bara är farbara några månader om året.

Den svenska väghistorien sträcker sig långt tillbaka i tiden, från cirka 1 500 f Kr. I Kiviksgraven i Skåne har man hittat en enaxlig vagn med häst och kusk avbildad på en stenhäll, som visar att vi färdades med häst och vagn för åtminstone 3 500 år sedan. Ungefär för 1000 år sedan, eller mer exakt, år 1025, byggs en träbro över Ramsundet nära Sundbyholm i närheten av Eskilstuna.

Vägarna berättar resandets historia
En av fyra runstenar som Jarlabanke reste som minne över sin väg år 1050

Historisk knutpunkt

Anundshög strax utanför Västerås omges av två av landets största skeppssättningar. Förbi högen går också en gammal väg som kantas av ett antal resta stenar. Folkvid, som reste en stor runsten vid Anunds Hög kring år 1 000, lät också resa stenarna vid vägen. Den sträckan utgjorde den sista biten före tingsplatsen där allmogen samlades för att hylla nyvalda kungar, som vid den här tiden reste runt på sina Eriksgator.  Här finns också mycket information om forntidens levnadsvillkor och själva högen ligger mitt i ett större område med flera spännande fornlämningar. På kaféet i området finns information bland annat om gravfynd med rika guldskatter, och härifrån utgår guidade turer från mitten av maj till mitten av september. Anundshög ingår i Europarådets The Viking Route. Den visar, från Kanada i väst till Ryssland i öst, femtio betydande sevärdheter från vikingatiden.

Ett märke i svensk väghistoria

Vid Täby Kyrka, några mil nordväst om Stockholm, finns en annan vägsträcka bevarad från 1000-talet. Jarlabankes Bro heter den, byggd av storbonden Jarlabanke som var noga med att berätta hur mäktig han var. Han lät bygga en väg över ett sankt område och denna vägsträcka prydde han med inte mindre än fyra runstenar. Två av dem finns kvar än i dag och flera av de ursprungliga övriga stenarna har återfunnits och kom till användning när kommunen år 2005 rustade och renoverade ”Jarlabankes Bro” som i modern mening inte är en bro men gav vägfarare möjlighet att korsa ett sankt vattensjukt område. Bygget bestod av risknippen, så kallade faskiner, som lades i botten av vägen och tillät vattnet att rinna igenom utan att dra med sig stenar och grus. 

Skjutsbönder fick under medeltiden skyldighet att skjutsa konungen och hans sändebud och under krigstider var man också skyldig att transportera militäta ämbetsmän, utan ersättning. Det var jordägande bönder som hade denna skyldighet och dessutom ansvariga för skötseln av vägarna. Att de verkligen var farbara inspekterades eller synades en eller två gånger om året, till Mickelsmäss och Valborgsmäss av länsman eller av så kallad synenämnd. I slutet av 1500-talet beklagade sig bönderna i Bro över den betungande skjutsplikten men det dröjde till 1 649 år förordning om gästgiverier innan skjutsplikten reglerades ordentligt.

 

Vägarna berättar resandets historia
Stenmuren till vänster i Dalkarlsbacken stöder vägen som slingrar sig nedför berget sedan 1665

Landets första statliga väg

Strax utanför Stockholm, längs den gamla sträckan av E18 mellan Stäket och Kungsängen i Upplands Bro kommun, finns ett vägmuseum. Det visar hur det har sett ut på platsen sedan 1665 och man får via informationstavlor också veta att det före den tiden var en alldeles särskild svår vägsträcka där. Från Ryssgraven, en vägbank i höjdnivå med Mälaren, gick den gamla vägen uppför en hög tvärbrant ås mellan berghällar och stenar.

Regeringen beordrade Dalregementet år 1665 att ”taga borth Stääks backa”. Det blev det första statliga vägbygget i Sverige. Arkitekten Jean de la Vallé var högsta ansvarig och Vägemästaren Jakob Cosswa ledde arbetet. En 200 meter lång stödmur byggdes på skrå längs den mycket branta dalsidan. Sten togs från ett klapperstensfält på öns högsta punkt strax söder om vägsträckans högsta del. När vägen var klar blev regeringen så nöjd att dalkarlarna fick 3 000 liter öl i belöning och arkitekten fick medalj. Sedan dess har vägsträckan hetat Dalkarlsbacken. Bygget blev snabbt klart och finns alltså kvar än i dag men det ”statliga” vägbyggandet upphörde efter 20 år, och det skulle dröja nästan 300 år eller till 1944 innan byggandet av allmänna vägar på nytt blev en uppgift för staten. Cirka 100 år tidigare, den 6 augusti 1841 bildas Kongl. Styrelsen för Allmänna wäg- och wattenbyggnader, varmed statens intressen i alla allmänna arbeten sammanfördes. Väglängden i riket uppges då vara 55 640 kilometer.

Under 1830-talet började postdiligenser trafikera vägarna i Sverige. Dalkarlsbacken var för de allt större och tyngre vagnarna brant och besvärlig och när en postdiligens i mitten av seklet välte i backen beslutade myndigheterna om en total ombyggnad av vägen. År 1852 byggde man en ny väg som sprängdes i berget med ny och förbättrad sprängteknik. Man hade dock bara vanligt krut, dynamiten var inte uppfunnen då och sprängningen har formen av ett grävt dike.

Den som vill veta mer om våra vägars historia kan med fördel gå in på http://www.trafikverket.se/Museer/Borlange/Samlingar–kunskap/ eller välja att promenera längs den moderna 1800-talsvägen ner till Dalkarlsbackens botten och upp via 1600-talssträckningen. Jarlabankes Bro i Täby kyrkby liksom Anundshög utanför Västerås har mycket information kring livet på vikingatiden, utöver informationen om vägarna.

Campingplatser i närheten:

Anundshög 
C3 Bredsands Camping & Stugby, Enköping. Tel 0171-800 95
U4 Västerås Mälarcamping. Johannisbergsvägen Västerås. Tel 021-14 02 79
FC103 Västerås Camping Ängsö. 725 98 Västerås. Tel 0171-44 10 73.

Jarlabankes Bro
B1 Rösjöbadens Camping Råsjötorp, Sollentuna. Tel 08-96 21 84
FC 572 Askrike Camping Askrikevägen, Vaxholm. Tel 08-541 350 13

Dalkarlsbacken
FC 67 Björknäs Camping & Stugby, Ådövägen 7, Bro. Tel 08-582 420 56
FC 470 Skoklosters Camping Skoklostervägen 47, Skokloster. Tel 018-38 60 35

Rulla till toppen