I mitten av oktober 2012 åkte jag till mitt eget smultronställe i bergslagsskogarna för en sista fricampingsnjutning. Jag har funnit ett ställe vid vägs ände, där det är underbart att få stå ensam och där det är en underbar natur att ströva runt i med hundarna. Vägen till min lilla plätt är mer en kostig än en väg.
Vid denna tid är det kolsvart om natten. Endast stjärnor och måne lyser upp. Vid midnatt kommer plötsligt först en bil och sedan en annan bil farande. De stannar på mitt plätt (kommer ju inte längre). Backar lite hit och dit och kör sedan iväg. Jag blir skräckslagen - vad är de ute efter?
Släcker ner hela vagnen, rullar upp rullgardinen och tar fram mitt lady-spray och min brandsläckare och sitter där i mörkret mest hela natten spanande ut i mörkret. Nu hände inget hemskt och så fort det ljusnade på morgonen, packade jag ihop och drog iväg hemåt. Så rädd som jag var denna natt, har jag aldrig varit förut trots mina många fricampingar. Hur enormt utsatt man är som en ensam dam i husvagn, om någon illasinnad skulle komma på att vilja angripa.
Denna rädsla kommer nog att finnas kvar länge.

Nog någon som var runt och "friåkte" lite bara, även om man förstår obehaget i situationen.
Dock om jag var ute och vandrade i skogen och såg en husvagn stå där mitt i ingenstans så skulle jag tänka "stooor skogshuggare med yxa och nog lät det som en stooor elak hund därinne" snarare än " ensam rädd dam mitt i skogen som är heeeelt hjälplös".. Ja ungefär så Och jag tror nog inte du behöver oroa dig så mycket men lås på dörren är ju alltid bra.

Lasse.
Icke sa nicke. Markägaren är ett religöst samfund med säte i Stockholm. Jag har deras tillstånd att stå på deras plätt.