Från ”vandrande toalett” till något slags rullande rymdskepp. Det var i alla fall stor bredd på de husvagnar som producerades i DDR (Deutsche Demokratische Republik), som Östtyskland officiellt hette. Man tog helt enkelt vad man hade och pusslade ihop det till ett fordon eller något som gick att bo i ute i det fria.
I dag är taktält en allt vanligare syn på våra vägar och campinganläggningar. Som vi skrev i Husvagn & Camping nr 7/2021 var taktältet en idé som faktiskt kom från DDR.
Vad som är mindre känt är att det tillverkades bortåt 20 olika husvagnsmärken i landet bakom järnridån. Och det trots att både camping och husvagnar från början var bannlysta av regimen.
Medborgarna hölls i strama tyglar, säkerhetspolisen Stasi hade angivare överallt och ledigheten skulle tillbringas i något av de statliga fackföreningarnas semesterhem. Restriktionerna kring utlandsresor var hårda, även till något av ”broderländerna” i öst. Därför blev camping snabbt populärt – att dra ut i naturen med hemmagjort tält innebar att invånarna kunde ha fritidsaktiviteter för hela familjen, utan övervakning.
Det krävdes speciellt tillstånd för att få sätta upp ett tält ute i det fria och till en början betecknade regimen camping som ”skadlig individualism”. Men antalet campare växte i rasande takt och snart insåg de med bestämmanderätt att det var bäst att öppna officiella campingplatser för att behålla kontrollen.
Från början krävdes det mycket av besökarna, det var dåliga sanitära anläggningar och inte lätt att få tag i dricksvatten eller livsmedel. Men DDR-ledningen bytte fot. Nu var camping den idealiska fritidsformen för den arbetande befolkningen.
Campandet hade blivit en folkrörelse. 1954 uppskattades antalet campingutövare till 10 000 personer, 1970 till en halv miljon och 1988 fanns det enligt officiella siffror drygt 500 campinganläggningar med i sin tur två miljoner besökare. De populäraste områdena var Müritzsjön norr om Berlin eller vid den tyska Östersjökusten. Drömmen för många var en plats på ön Rügen eller vid någon av sandstränderna på halvön Darss.
I början var det mest hemmagjorda tält som gällde, men snart byggdes det också släpvagnar som kunde fällas upp till någon slags husvagn. De var anpassade till den tidens bilar med svaga motorer, framför allt Trabant, den lilla tvåtaktaren där många delar var tillverkade av hoppressad bomull och harts eftersom det var brist på stålplåt.
Då väckte materialet många ironiska kommentarer i väst men på senare tid har duroplasten, som den kallas, använts i olika material och i bilar som exempelvis BMW X3.
Trabanten tillverkades i bortåt tre miljoner exemplar men väntetiden för att få köpa en bil var många år. Den kunde förses med dragkrok och eftersom motorn bara var på 26 hästkrafter måste en släpvagn vara lätt och dessutom tålig för att klara av dåtidens skumpiga vägar.
Några började ändå bygga vagnar med tillstånd från regimen. Exempelvis karossbyggaren Richard Nagetusch som skapade rullande ateljéer för konstnärer. Dessa blev även snabbt populära bland campare med tillgång till bil. Det var emellertid svårt att få tag i en Nagetusch, ty regimen ville ha inkomster och eftersom vagnarna gick att sälja i väst gick huvuddelen av produktionen dit.
En annan pionjär var Max Würdig som konstruerade sin första husvagn redan 1936. Han hade åkt på semester med sin fästmö men överallt blev de nekade hotellrum eftersom de inte var gifta.
Så han beslöt sig för att fixa sitt eget semesterboende. Skapelsen kallades ”Dübner-ägget” efter sin form och orten där den skapades. Efter andra världskriget byggde han först kärror för hästtransporter men sedan blev det husvagnar. På 1970-talet hade produktionen av husvagnar kommit i gång på allvar, framför allt för att ge exportinkomster.
Lönerna var låga, vagnarna billiga och det fanns en växande marknad i väst. De flesta byggdes i statliga verkstäder eller i hantverkskooperativ. Som lilla VEB Weferlinger, som var mindre än tre meter lång och skämtsamt kallades för ”vandrande toalett”. Med sin extremt låga vikt på 260 kg var den direkt anpassad för att dras av en Trabant och blev snabbt populär.
Totalt fanns det ett tjugotal olika märken varav en del hittade återförsäljare i väst, som Aller, Bastei, Friedel, Intercamp och Qek. Numera går det att hitta gamla ”östvagnar” på tyska webbplatser, men ingen har nått sådan kultstatus som Dachzelt, tak-tältet som skapades av en man som kom tillbaka från Västtyskland (jo, det fanns avhoppare åt andra hållet också) och där de kvarvarande exemplaren vårdas ömt på veteranträffar.
Det fanns faktiskt en slags husbil också, en campingmodell av den lite större östtyska bilen Wartburg, med glastak, bäddbar inredning och försedd med hopfällbart bord och stolar. Men den var en ouppnåelig dröm för de flesta östtyskar och gjordes bara i något tusental exemplar för den utländska marknaden.
Om det var lång väntetid för den som beställt en bil var det än värre för husvagnar. Så några tröttnade på att vänta och började med hemmabyggen. Det var ingen lätt uppgift. Dels krävdes det tillstånd för att få sätta i gång, dels var det svårt att få tag i material.
Gerhard Müller, mannen som ritade och tillverkade taktältet, kunde vittna om hur han fick vädja och tigga för att få fram material, eller byta till sig det. Och ofta gällde att först hitta andra attraktiva varor som kunde fungera vid en byteshandel.
1961 satte montören Fritz Seifert i Potsdam ihop en egen vagn av skrotade bildelar. Den var full av fiffigheter som speciella inredningslås för lådorna och en egenhändigt konstruerad påskjutsbroms. Vagnen var i bruk fram till 1988.
Ingenjören Klaus Pieper i Berlin hade i sin tur tröttnat på att sätta upp tält i regnet och tillverkade några egna husvagnar. Hans W 360 var det tredje försöket, en vagn av glasfiberförstärkt harts som var relativt enkel att bygga med vanliga verktyg. Hans ritningar och beskrivning på mer än 50 sidor erbjöds till andra hemmabyggare för 195 DDR-Mark.
Ungefär samtidigt, i mitten av 1980-talet, byggde Matthias Bogasch sin vagn som väckte uppseende med sitt futuristiska utseende. Ritningarna kom ursprungligen från en tjeckisk optiker, men Bogasch utvecklade modellen och gav den namnet ”Flundran”. Sedan en östtysk tidning gjort reportage om den säregna vagnen kunde han sälja ett hundratal byggbeskrivningar till andra händiga.
Då var det bara fyra år kvar till murens fall och en helt annorlunda värld för tyskarna. När DDR och Västtyskland förenades i oktober 1990 slängdes mycket av östtyskarnas prylar på sophögen.
Tillverkningen av Trabant, Wartburg och husvagnarna lades ner, de klarade helt enkelt inte konkurrensen från väst och hundratusentals DDR-medborgare blev arbetslösa när fabriker slog igen. Det skapade sår som fortfarande är öppna för många östtyskar.
Den som reser i östra Tyskland i dag ser inte mycket som påminner om livet före regimens fall. De gamla stensatta vägarna är asfalterade, husen renoverade eller rivna och de jättelika jordbruksmarkerna som tillhörde kollektiv har blivit privatiserade.
Men för den som vill veta mer finns det påminnelser. Som museet för östtyska vardagsprylar i Eisenhüttenstadt, som en gång hette Stalinstadt och skulle bli en mönsterstad att visa upp, resterna av muren och gränsövergångarna i Berlin, taggtråden och minfälten från tiden med Järnridån vid Point Alpha eller DDR-topparnas slutna by Waldsiedlung.
Fotnot: Det fanns ingen växelkurs för DDR-Mark så det är svårt att veta vad den egentligen var värd. Vid återföreningen kunde man under en övergångsperiod växla 2 DDR-Mark mot 1 D-Mark, men den verkliga växelkursen på svarta marknaden lär ha varit bara en tiondel av det värdet. I dagens penningvärde skulle alltså en DDR-Mark ha motsvarat cirka 30 öre.
DDR PÅ TVÅ MINUTER
FAKTA: Östtyskland (Deutsche Demokratische Republik), förkortat DDR, var en stat som existerade mellan den 7 oktober 1949 och den 3 oktober 1990. Landet bildades ur den sovjetiska ockupationszonen av Nazityskland efter andra världskriget. De var medlemmar av Warszawapakten samt betecknade sig som marxist-leninistiskt. Från begynnelsen fram till juli 1960 var Wilhelm Pieck president. Därefter övertogs chefskapet av statsrådet med Walter Ulbricht som ordförande. I maj 1971 ersattes han av Erich Honecker. Trots internt tryck på reformbehov höll Honecker fast vid sin politiska övertygelse ända in i slutet. Han avsattes i oktober 1989 och månaden därpå föll Berlinmuren. I april 1990 valdes Sabine Bergmann-Pohl till ordförande för det östtyska parlamentet (Volkskammer). Därmed var hon dess sista stadsöverhuvud. Den 3 oktober 1990 uppgick DDR i Förbundsrepubliken Tyskland.
KÄNDA STÄDER: Berlin, Rostock, Magdeburg, Potsdam, Frankfurt, Halle, Leipzig, Dresden, Karl-Marx-Stadt (Chemnitz).
AREAL: 108 179 km².
INVÅNARE: 16 675 000 (1988).
STASI: Östtysklands hemliga polis/säkerhetstjänst. 1988 hade de 91 000 heltidsanställda samt 189 000 agenter. Den mest kända spionen var Rainer Rupp (kodnamnen Mosel och Topaz). Stasi var verksamma under perioden 8 februari 1950 till 8 februari 1990.
BILTILLVERKARE: Trabant, EMW, Wartburg, IFA, Barkas, Melkus.
MOTORCYKELTILLVERKARE: MZ, Simson, EMW, IFA.
SPORT: DDR kallades skämtsamt Deutsche Doping Republik med koppling till framför allt friidrott och en del tvivelaktiga resultat och världsrekord. De var som nation framgångsrika inom fotboll (OS-guld 1976, OS-silver 1980) samt handboll (OS-guld för herrarna 1980 samt tre VM-guld för damerna). Bland kända individuella idrottsprofiler noteras Katarina Witt (konståkning), Barbara Krause (simning), Roland Matthes (simning), Hans-Georg Aschenbach (backhoppning), Kristin Otto (simning) samt friidrottarna Wolfgang Nordwig, Renate Stecher, Marlies Göhr, Marita Koch, Katrin Krabbe, Udo Beyer, Heike Drechsler samt Frank Baumgartl (mest känd av oss svenskar som hinderlöparen som föll på upploppet i en kamp mot Anders Gärderud i OS 1976).
KÄLLA: Wikipedia.
