HUR BÖRJADE ALLT FÖR DIN DEL?
– I mitten av 1970-talet var jag anställd på ett större förlag i Malmö, där jag bland annat arbetade med en gör-det-själv-tidning (inte samma som finns nu), där vi publicerade en artikel (Sveriges första?) om hur du bygger om en skåpbil – i det fallet en Ford Transit – till ett campingfordon. Samtidigt frilansade jag ibland för facktidningen ”Fotonyheterna”, utgiven av den kände fotografen Karl Sandels. Redan vid den här tiden var min fru och jag inbitna campare. Vi hade precis bytt upp oss från villatält till en bara några år gammal MKP Grand V, och vi hade lagt ner en hel del tid på att välja den för oss rätta vagnen. Som medlem i Motormännens Riksförbund hade jag dessutom fått god hjälp av deras ”husvagnsnestor” John Wilthorn, vars bok ”Att ha husvagn” hade studerats flitigt. Glädjen hos oss nyblivna husvagnsägare var därför stor när det dök upp en tidning som enbart skulle handla om två av de ämnen som vi älskade – husvagnar och camping. Med min bakgrund från tidningsmakeri och frilansande, blev det naturligt att jag i början av 1979 tog kontakt med tidningens då nytillträdde, chefredaktör, Alf Agdler, och frågade om han kunde tänkas ha intresse av mina tjänster.
MINNEN FRÅN DE FÖRSTA ÅREN?
– Det var fantastiskt roligt att få skriva om sina stora intressen, campingliv och campingfordon. Speciellt skojigt var det att få ta del av husbilarnas blygsamma start i Sverige. (I juniutgåvan 1979 presenterade tidningen den första seriebyggda husbilen – en Hymermobil 540 – som var godkänd för svensk trafik.) Ett av mina första ”stora” jobb för tidningen blev också just ett husbilstest (testobjekt: en Chevrolet-baserad Cobra Mini Motor Home), men jag har också fortfarande starka minnen av mötet med en fantastisk hembyggare i Skåne som byggt en lika fantastisk husbil på ett lastbilschassi från Ford.
DU TOG ÖVER SOM CHEFREDAKTÖR 1981, VARFÖR OCH HUR VAR DET?
– Efter en reportageresa till USA hade Alf Agdler med familj fattat tycke för det stora landet i väster, och bestämt sig för att flytta dit och leva campingliv. I samband med detta blev jag tillfrågad om jag ville ta över chefredaktörskapet, och efter några veckors familjeråd bestämde vi oss för att jag skulle tacka ja till erbjudandet. Visst var det omvälvande att lämna släkt och vänner i Skåne, lämna anställningen på ett stort förlag för att börja på ett litet med en enda produkt och lämna det trygga bostadsrättslägenhetslivet till boende i en villa på landet med plats för att härbärgera de husvagnar – och senare även husbilar – som jag skulle testa för tidningens räkning. Alf Agdler hade nämligen skött det redaktionella arbetet hemifrån, och så var det sagt att även jag skulle göra. Från Alf ärvde jag även alla arbetsuppgifter, från idéspruteri via skrivande/fotograferande och layout till kontakter med tryckeriet – samt en underbar, brunmaskad siameskatt vid namn Hassan.
17 ÅR PÅ SAMMA POST, BESKRIV KÄNSLAN?
– När jag nu i efterhand tittar tillbaka på dessa år är det enbart med glädje, men också med tacksamhet. Glädje över att förhoppningsvis ha skänkt tidningens läsare givande stunder, men också tacksamhet över allt jag fått uppleva – både under våra reportage- och studieresor till husvagns- och husbilstillverkare, men också vid besök på otaliga mässor. Tacksam är jag också över att jag, tillsammans med en av tidningens dåvarande frilansare, Ingela Svenson, år 1994 av Husvagnsbranschens Riksförbund och Elmia utsågs till ”Årets Campingfrämjare”.
VARFÖR SLUTADE DU SOM CHEFREDAKTÖR?
– Efter så lång tid började vi känna att vi hade vuxit ifrån varandra. Tidningens dåvarande ägare hade dessutom beslutat sig för att prova den då nya trenden att ersätta den traditionella chefredaktörsposten med ett redaktionsråd – en förändring som, skulle det visa sig, inte fungerade så länge.
VAD GÖR DU NUMERA?
– Enligt prästbetyget borde jag för länge sedan ha satt mig på parkbänken för att mata duvor, eller på annat sätt njutit mitt livs otium, men jag är fortfarande nyfiken på livet och känner att jag har mycket att ge. Jag är därför glad över att vara tillbaka där allting började för snart ett halvt sekel sedan – som frilansmedarbetare på Husvagn & Camping!
DUNKIRK – HERE I COME!
Chefredaktören om sin första husvagnssemester utomlands
Det var sommaren 1982 som min snälla och omtänksamma bror erbjöd mig att hänga med. I en hyrd husvagn tillsammans med hans hustru och dotter for vi i väg i början av juli. Slutdestinationen visade sig var Dunkirk (Dunkerque), hamnstaden och dess långa strand som blev känd under andra världskriget.
Vad minns jag då? Jo, på vägen dit slog vi bland annat läger i nederländska Duiven och Heeswijk. Många andra campare höjde ett och annat ögonbryn när de såg vår lilla vagn samtidigt som fyra personer hoppade ut ur den kycklinggula dragbilen (Opel Ascona). Hur kunde de få plats?
Vi satte aldrig upp förtältet eller fick fart på kylskåpet, men vi mådde prima ändå. Underslafen i en våningssäng blev min plats. Poletter till duscharna? Jajamensan! Åt pommes frites med majonnäs för första gången, tyckte det var en märklig kombination och samtidigt smarrigt. Det blev mer av den varan. Spelade även fotboll med ett gäng fransoser. De var imponerade av att en svensk kunde ”joxa med trasan”.
Efter två veckor var det dags att vända hemåt då pengarna hade sinat. Vi stannade till i Danmark där min bror fick för sig att köpa hålla-för-näsan-ostar à la Svarta Sara, Gamle Ole och Havarti. Trots trettioelva plastpåsar fick ostarna till slut bindas fast på dragstången. Ingen av oss stod ut med stanken.
PS! Tack för att jag fick följa med ädle bror – RIP!
