RESA: Sala & Falun – silver och koppar

–Jag har bott i Sala hela mitt liv och gruvan har alltid funnits där. Men förr kände jag aldrig något intresse för att besöka den. Inte förrän jag tog jobb som guide här för ett par år sedan. Nu brinner jag för gruvan, dess historia och alla de människor som arbetat här.

Det säger Johan Myrberg och sveper handen genom sitt stora skägg, som ihop med gråmurriga yllekläder och hatt i 1600-talsstil får honom att likna en av de gruvarbetare som slitit djupt under jord i silvergruvan. Den berikade Sverige och gjorde att Sala fick stadsrättigheter 1624. I år fyller den västmanländska staden 400 år.

Silvergruvan som är Salas främsta turistattraktion är öppen hela året. Den populäraste guidade turen under jord tar 90 minuter och når 60 meter ner i berget till gångar och salar där kolmörker råder om inget artificiellt ljus tillförs. Något som, tillsammans med en temperatur på runt fem plusgrader året runt, får tusentals fladdermöss att trivas i gruvsalarnas tak.

Nu för tiden finns så klart elljus i de delar som är öppna – förr var det tjärstickor som gällde:

– Varje arbetare fick med sig 25 stickor ner innan de klev i trätunnan som de hissades ner i för ett nytt tolvtimmarspass. Det fanns plats för tre arbetare i tunnan, men då de hade med sig redskap också fick arbetarna stå på tunnans kant. Färden ner i Drottning Christinas 257 meter djupa schakt – världens djupaste på 1600-talet, tog 20 minuter innan de nådde botten. Skulle någon av till en gruvort innan dess så ropade man. Och under färden på tunnkanten sjöng alla, berättar Johan och stämmer upp i ”Gud är oss en väldig borg” för att visa hur det lät när psalmerna ekade längs schaktets lodräta väggar.

Silver har brutits i Sala sedan 1400-talet och totalt utvanns 450 ton innan gruvan slog igen 1962. I de flesta av världens silvergruvor ligger halten silver per ton bruten sten på 0,01–0,001 procent, men här var silverhalten mycket högre, runt 1 procent.

Marken är ojämn i de vattenpöltäckta gruvorterna och ljuset svagt. Men att föreställa sig hur det var att arbeta här är svårt. I hundratals år bröts allt berg genom tillmakning. Man eldade mot bergssidan för att göra den skör. När röken vädrats ut gick man på berget med släggor.

– Gruvarbetarna kom max 10 cm under ett pass. Det finns 20 km gruvorter här nere och gott om blindgångar där inget silver hittades, så det fanns de som slet hela sitt liv utan att hitta en gnutta silver.

Att arbeta under jord var riskfyllt, speciellt fram till sent 1500-tal då en stor del av gruvan rasade samman och driften gick över till tysk teknik med schakt och gruvorter. Men Johan Myrberg har sett statistik som visar att det inte dog fler människor under jord här under de efterföljande århundradena än i LKAB:s järnmalmsgruva i Kiruna i dag – runt en per år.

– Förklaringen är att de tog hand om varandra här nere. Ingen under 18 år fick arbeta under jord. Men självklart bidrog arbetet runt gruvan till mångas för tidiga död. När den brutna blyglansen hettades upp i hyttorna för att smälta silvret förgasades blyet och blandades med luften som arbetarna andades in.

Ovan jord finns fina 1600-talsbyggnader kvar liksom ett bra gruvmuseum. Men Sala har mer att erbjuda. När vi kommer in i vackra Kristina kyrka, färdig 1641, bjuds vi på en halvtimmes barnkörsång medan vi njuter av den ovanliga blomsterinspirerade interiören i jugendstil. All ursprunglig inredning förstördes 1736 då nästan hela Sala brann ner.

Därefter får det bli kaffe och bakelser på Schelins bageri, innan vi flanerar förbi stadskärnans många vackra hus med tinnar och torn från förra sekelskiftet till Kulturkvarteret Täljstenen och Augélimuseet.

Salasonen Ivan Aguéli blev med sitt nydanande måleri en av den svenska konstens förgrundsgestalter från och med sent 1800-tal.

– Vi har den största Aguéli-samlingen i världen. Stadsläkaren Carl Friberg köpte de flesta verken av Aguélis mor efter Ivans död 1917 och testamenterade hela samlingen till Nationalmuseum med kravet att den skulle visas här i Sala. Utöver samlingarna ordnar vi fem till sju tillfälliga utställningar varje år, säger intendent Johanna Byström.

Mellan Sala och Falun är det bara tio mil längs väg 70. Men det finns så mycket att se att vi kan hålla på i dagar. Några fina stopp är Avesta Art i det gamla järnverket, Säters trästad och ortens två unika museer – Säters Biograf och TV museum och Mentalvårdsmuseet, Långshyttans älgpark och den vackra Ornässtugan där Gustav Vasa flydde från danskarna genom dasset. Den ligger vid sjön Runn, där vi också hittar sköna bad.

Vi har dock betat av dem alla under andra resor och väljer denna gång en tur längs den sex mil långa Husbyringen, Sveriges första ekomuseum med fint bevarade järnbruksmiljöer i Långshyttan, Silfhytteå, Kloster, Husby-Smedby och Stjärnsund.

Uppfinnargeniet Christopher Polhem var verksam i Stjärnsund som i dag har ett utmärkt mikrobryggeri. Och när ingenjören Gustav de Laval arbetade vid Klosters bruk fick han idén till separatorn. Innan Klosters bruk anlades låg ett rikt cistercienserkloster, Guds berg, här. Men det slog igen under reformation då Gustav Vasa också tog klostrets silverskatt. Numera återstår bara ruiner av den förr så mäktiga klosterkyrkan.

Men den allra främsta sevärdheten på vägen mot Falun är tveklöst Carl Larsson-gården, Lilla Hyttnäs. Den ligger i vackra Sundborn strax öster om Falun och är öppen året runt, liksom gruvorna i Falun och Sala, medan en del andra sevärdheter i trakten bara är öppna sommartid.

Carl Larsson-gården är sinnebilden för vacker svensk inredning och intresset för det kärleksfulla paret Carl och Karin Larssons ljuvliga hem från förra sekelskiftet har åter stigit efter SVT-serien om paret julen 2023.

– Det märker vi väldigt tydligt på besökstalen, säger guiden Karin Mogensen som leder dagens första guidade tur inne i huset som Carl och Karin fick när en faster till Karin dog.

Huset är ganska litet och inredningen där varje vrå nyttjats ett föredöme för den compact living-stil som alla campare känner väl.

– Paret fick sju barn och eftersom Carl var mycket framgångsrik hade de kunnat flytta till något större, men det ville de inte. Däremot byggdes huset ut bit för bit sju gånger, berättar Karin Mogensen.

Genom Carl Larssons berömda akvareller är var och varannan svensk bekant med huset, de specialbeställda möblerna, de spännande färgvalen, blomsterprakten, alla småytor där Carl målat eller skrivit rara strofer och all vacker textilkonst som Karin skapade. Och visst lockas man av den idylliska familjelycka som Carl skildrat. Den tycks ha varit väl förankrad i verkligheten. 

När paret skapade sitt berömda hem var nationalromantiken stark i Sverige och då hämtades idealbilden från Dalarna. Den lever delvis fortfarande då många förknippar äktsvenskt midsommarfirande i folkdräkt med de pittoreska orterna runt Siljan.

Vill du få en bra bild av landskapets kulturhistoria ska du besöka Dalarnas museum vid Faluån, som i folkmun delar staden i den ljuvliga och den gruvliga sidan. I väster dominerar koppargruvan, i öster en mix av trähus, pampiga stenhus, stora kyrkor och shoppingstråk. Museet ligger på ”den gruvliga sidan”.

Vi får en lysande privat rundvisning av museivärden Johanna Nyström och lär oss bland annat att dalahästar inte alls var orangea från början, då de antingen gjordes som leksaker eller, i mer sällsynta fall, som kultföremål.

– Blå var en dyr färg på 1800-talet, så många av den tidens dalahästar har blå fläckar på en vit botten.

De äldsta folkdräkterna i Dalarna kommer från Siljanstrakten och Älvdalen.

– Där gick många klädda i det vi ser som folkdräkter även till vardags.

När det började anses omodernt runt förra sekelskiftet väcktes i stället intresset för folkdräkter i södra Dalarna. Men då det inte fanns såna klädestraditioner där skapade de helt enkelt nya sockendräkter.

– Både dessa och de betydligt äldre från norra Dalarna har gott om detaljer som masar och kullor snappat upp exempelvis under sina årliga arbetsvandringar till Stockholm under jordbrukets lågsäsong då det var svårt att få mat på bordet.

I Stockholm gick dalfolk gärna i folkdräkter då de ansågs som väldigt god arbetskraft och kläderna blev en sorts marknadsföring av dem själva. Museet har en stor samling kurbitsmåleri, som när det var som mest på modet målades på tygsjok av kringresande kurbits-målare som sålde det till Dalarnas rika bönder.

– Ofta var motiven hämtade ur bibeln och så lade de till de typiska kurbitsblommorna på alla tomma ytor.

Vill man få en dos mer modern kultur finns samlingen med Hagströmgitarrer från Älvdalen, inklusive foton på rockhjältarna som spelat på dem, exempelvis David Bowie i Ziggy Stardust-skepnad.

Precis som silvergruvan byggde Sala byggde i sin tur koppargruvan Falun, som fick stadsprivilegier hela tre gånger: 1608, 1624 och 1641. Först på tredje försöket blev Falun stad, men gruvdriften har pågått åtminstone sedan 1000-talet.

– Innan arbetarna gick ner i gruvan knackade de alltid tre gånger för att hedra gruvfrun. Man fick inte vissla, inte svära och inte tala högt för att undgå gruvfruns vrede. Ni kan också undvika detta när vi nu börjar vår tur ner till 69 meters djup, säger guiden Anna-Karin Axellie, som leder vår grupp ner i gruvan för en visning på engelska.

Falu gruva och andra platser kopplade till gruvdriften, som den fina bergsmansgården Staberg med sin barockträdgård en kvarts resa från Falun, blev världsarv 2001, vilket så klart lockar utländska besökare. Vi har precis som i Sala silvergruva utrustats med hjälmar, men här också med var sin regncape, då det droppar överallt. Hjälmen gör nytta flera gånger då jag slår i gruvorternas låga tak.

– Men tänk då på att det förr fanns gruvorter som var så låga att arbetarna tvingades krypa i dem.

Här finns också mäktiga gruvsalar på platser med extra mycket koppar, som den som kallas Allmänna freden. Totalt finns 80 km gruvgångar i Kopparberget, ner till 610 meters djup.

Tidvis bröts två tredjedelar av världens kopparmalm i Falun, och under 1600-talet var gruvan med sina tusen arbetare landets största arbetsplats och Falun Sveriges tredje största stad efter Stockholm och Åbo. Produktionstoppen nåddes 1650, men brytningen pågick till 1992. Än i dag används gruvan – en fabrik gör här Falu rödfärg av slaggen.

–  De har råmaterial här i minst hundra år till.

Stora stöten är ett spektakulärt hål i marken. Dåligt planerad gruvbrytning ledde på midsommardagen 1687 till ett gruvras som i våra dagar syns som en 95 meter djup grop med 1,6 kilometers omkrets. Gropen var dock mindre från början då de också utvann koppar ur rasmassorna.

Efter gruvtur, besök på gruvmuseet, lunch på Geschwornergården och en promenad runt Stora stöten lämnar vi så gruvan och far ner på stan till den forna brandstationen Spruthuset vid Faluån. Där väntar en välförtjänt öl i försommarsolen och ett försök att smälta alla intryck.