Vi tas emot med öppna armar av Birgitta Hellström, ledamot i Hälleforsnäs Gjuterimuseums styrelse. Fulla av iver vill vi höra brukets historia, lika angelägen är hon att berätta den. Med personlig inlevelse gör hon det med bravur.
Två meter in i museet sker första stoppet. Där sitter en klassik stämpelklocka intill en ”historisk tavla” som dokumenterar såväl årtal som ägarskap och några tvivelaktiga stavningar.
När det gäller brukets historia får vi backa hela vägen tillbaka till år 1659 och Abine Noij, en invandrad vallon. Det var nämligen han som fick tillstånd att bygga ett styckebruk inkluderat en masugn för att tillverka kanoner. Då under benämningen Hällefårs Bruuk. Jodå, ni läste rätt. Fors med å och två u i bruk.
Därefter tog en mängd olika ägarkonstellationer vid innan familjen Celsing tog över. Då hade det gått drygt 100 år sedan startskottet. Redan i början av deras epok infördes den första sandformningsmetoden (som kan ses på plats). Även att förtenna och emaljera kokkärl ingick i dåtidens innovativa utveckling.
I slutet av 1820-talet tog Lars Gustaf von Celsing den yngre över driften. Han blev i samma veva Lasse med hela Södermanland.
– ”Det Celsing och Gud vill, så blir det.” Så sade man allmänt på den tiden och Lasse var under sin ledning känd som en slagkraftig och duktig organisatör, berättar Birgitta.
När kanontillverkningen lades ned inleddes ett nytt kapitel på bruksområdet. Vedspisar, grytor, stekpannor, ja till och med jordbruksmaskiner skapades där och då. Något som vi besökare kan ta del av under rundvandringen på museet.
– På 1960-talet handlade det mycket om att tillverka järnrör, men även bildelar till såväl Volvo som Scania, berättar Birgitta.
Att bruket har varit med om ett antal konkurser sedan första spadtaget är kanske inte så underligt. Det hinner hända en hel del under 350 år och då precis som nu fanns det både hög- och lågkonjunkturer.
– Cirka 1 500 personer arbetade som mest på bruket. Att jämföra med de tio som blev arbetslösa när gjuteriet lades ned för gott, avslöjar Birgitta.
Hur kom då ortsnamnet till? Jo, det är en kombination av vattendraget Hälleforsen och att järnvägen fick en station vid den närliggande gården Näs år 1877 (naturligtvis med påtryckningar från släkten Celsing). På så vis skapades Hälleforsnäs.
Ni med intresse för bandy (betyder böjd klubba på walesiska) känner säkerligen till ”Brukets Blå”. Det var nämligen smeknamnet på ortens framgångsrika is-virtuoser. Och ja, bandylaget har en egen avdelning inne på museet. Har ni tur är kanske den forne ikonen Håkan Spångberg på plats och berättar anekdoter från en svunnen tid.
– Han är verkligen värd att lyssna till, även om man inte är intresserad av sporten i sig, nämner Birgitta.
Naturligtvis stannar vi till och kikar på den sevärda utställningen. I kronologisk följd bjuds vi bland annat på utvecklingsfaser gällande skridskor, benskydd, handskar, klubbor, hjälmar och hör och häpna – de orangea bollarna, eller nystanen om ni så vill. På ena väggen ses en mängd tidningsurklipp samt en radda med tröjor, donerade från motståndarlagen.
Hälleforsnäs IF (vars bandyverksamhet lades ned 2005) hade Edströmsvallen som hemmaarena. De spelade 21 säsonger i den högsta divisionen och som bäst nådde de semifinal 1978/1979 (förlust mot Broberg i en tredje och avgörande match). Nu är jag personligen inget fan av bandy men visst minns jag skyttekungen Kent ”Kösa” Pettersson och bolltrollaren Christer Nordh.
Birgitta är vänlig och låser upp ”lanthandeln” för oss. Ni med de grå tinningarnas charm minns säkerligen när grosshandlaren stod bakom disken och hade full koll på vad som fanns på hyllorna.
Fastnar vid en plansch från glassmakarna GB. Finner namn som Hushålls- samt Barnglass. I den sistnämnda genren agerade figurerna Kalle Anka, Musse Pigg och Robin Hood lockbete på förpackningarna. Det handlar om de klassiska halvlitersformaten som finns i frysdiskarna än i dag, fast då (skulle tippa på sent 60-, tidigt 70-tal) kostade de bara runt tre kronor.
Därefter tar turistinformatören Marcus Ledenvik vid. Han inleder med att visa oss konstutställningen.
– Det är fem eller sex utställningar som byter av varandra varje år, säger Marcus och tillägger att just nu pågår den med verk av Paulina Partanen.
Konstnären kallar sina alster för ”gränsvarelser”, vilket inte alls är opassande då vi besökare ser en kombination av människa och amfibievarelse i en lite småläskig och samtidigt barnslig tappning. Därefter drar vi på oss ytterkläderna för att ta oss till ”piazzan” där ett antal företag har sina lokaler.
– Tillväxten är positiv. Det tillkommer i stort sett ett nytt företag varje år, avslöjar Marcus samtidigt som han kortfattat beskriver vad de olika hantverkarna har att erbjuda.
Han lyfter exempelvis fram den hyllade grankottsoljan (serverades på Nobelbanketten 2019) som Högtorps Gård ligger bakom. Smakgården är en annan pärla som han framhäver. Här pratar vi äppelmust som smakmässigt är svåröverträffad. De skapar även cider och sprit, allt tillverkat med omtanke och kärlek från äpplet. Dessutom tillhör Brukets bageri skaran hyllade företag, likaså Bruksrestaurangen som blir vår nästa anhalt.
– Kvalitet kostar, ni förstår vad jag menar när ni besöker dem, blir svaret från Marcus när jag undrar varför en lunch kostar 175 riksdaler.
Atmosfären är synnerligen tilltalade. På bordet bredvid oss sitter ett sällskap damer och njuter av afternoon tea.
Min tallrik består av vitlöksrostad fläskkarré med tomat- och rödlökssallad samt chilibea. Smakar gudomligt och jag tar tillbaka varje ord om prisbilden. Det var helt klart värt vartenda öre!
Mätta och belåtna tar vi trappan ned till det prisbelönta familjeföretaget Jürss Mejeri. Där kan besökarna likt polkagristillverkning i Gränna få en inblick i hur det går till att fabricera ostarna. Det är nämligen bara en glasvägg som skiljer själva gårdsbutiken från ysteriet. En kvart senare går vi därifrån med en ”gottepåse” bestående av Granbarksost (som de vunnit guld med i World Cheese Awards) samt en liten ostbricka. Dessa produkter kan även beställas på webshop.jurssmejeri.se.
Men vi är inte riktigt klara för avfärd. Turistinformatören nämnde något om en sevärd och trevlig promenadslinga runt sjön. En handikappanpassad sådan som ingår i Sörmlandsleden. Fyra kilometer i rask takt med klarblå himmel som sällskap smakar mumma som avslutning på ett finfint bruksbesök.
