DEN SVARTVITA TIDEN
Mitt i stadsdelen Solna (Stockholm), närmare bestämt i Råsunda, byggdes för lite drygt hundra år sedan världens modernaste filmstudio – Filmstaden.
Portalen till själva Filmstaden ser inte bara mäkta inbjudande ut. Den har kvar sitt ursprungliga utseende från invigningen 1920.
– Bara att gå in genom deras port och anmäla sig till port-vakten var väldigt spännande, skrev skådespelerskan Harriet Andersson i sin självbiografi.
Ansluter audioguiden (som ni finner på hemsidan) och följer med stor entusiasm berättarröstens anekdoter och vägvisningar. Direkt till höger, uppför backen, ser jag Backstugan som har en lång och anrik historia bakom sig. Under svensk films guldålder användes lokalen som personalmatsal för de som arbetade på området, men även som festvåning för diverse galapremiärer. Det är fortfarande en restaurang som serverar riktigt smarriga lunchrätter.
I Regissörspaviljongen, till vänster en bit bortom portvakts-kuren, noterar jag ett café med uteplats. Kul med tanke på att detta en gång i tiden var regissörernas arbetsrum, som sedan kom att bli filmklipparnas yrkeshörna.
Följer en affischerad tidslinje som ger välbehövlig info så att vi besökare enklare förstår områdets storhetstid. I runda tal spelades 500 filmer in här och området kallades allmänt för drömfabriken.
Till en början handlade det om stumfilmer under ledning av framför allt Victor Sjöström och Mauritz Stiller. Selma Lagerlöf ansågs av många vara Filmstadens mest centrala konstnär då hennes berättelser gav upphov till en mängd mästerverk med Körkarlen och Gösta Berlings saga i spetsen.
Greta Garbo (ursprungligen Gustafsson) har här en gata uppkallad efter sig. Ingrid Bergman och några andra filmstjärnor likaså. Den sistnämnda kom direkt från Dramatens elevskola för att debutera just här i Filmstaden (1935). Totalt medverkade hon i tio filmer innan karriären bar hela vägen till Hollywood.
Som cineast känner jag mig nöjd och belåten. Det här var som att känna historiens svartvita vingslag från första parkett.
Mmm som i Marabou
Vad sägs om en rekreationsplats för de anställda? Det är nämligen exakt vad Marabouparken var en gång i tiden.
Först några rader om det berömda varumärket. 1916 etablerade chokladfabriken Freia dotterbolaget Marabou. Namnet kom sig av maraboustorken som då prydde chokladförpackningarna (den flög sin kos i slutet av 60-talet). 1919 kickade produktionen i gång i Sundbyberg, platsen där vi nu befinner oss.
År 1937 anlade landskaps-arkitekten Sven Hermelin vårt besöksmål. En skulpturpark där de anställda kunde få sig en dos avkoppling mellan eller efter arbetspassen. Än i dag är platsen välbesökt och nedanför det etage där de 15 skulpturerna kan ses noterar vi en handfull barnfamiljer med medhavda filtar och picknickkorgar.
Vi betraktar vackra silver-statyetter av bland annat Bror Hjort, Eric Grate och Lennart Rodhe. Allt medan en trädgårdsmästare ser till att parkens prunkande blomster är på sitt allra bästa humör.
– Här i krokarna är jag uppväxt. Fast jag minns inte att det såg ut exakt så här, säger besökaren Joakim Markusson, samtidigt som han slår sig ned på en parkbänk för att gotta sig i solgasset.
Efter en timme i parken är det läge att träffa Helena Holmberg, chef för den underjordiska konsthallen.
– Styrelserummet är bevarat som när det användes. Inredningen är ritad av möbelarkitekten Carl Malmsten, säger Helena Holmberg när hon välkomnar oss in i det stilrena finrummet.
Sedan tar vi trapporna ned till konstutställningen ”The Flow of Everything” som visades under vårt besök. Varje år byts utställningarna ut.
– Nu befinner vi oss där Maraboufabriken tidigare hade sitt laboratorium, förklarar Helena Holmberg.
Här skapade med andra ord kakaokreatörerna nya godsaker. Dock inte den klassiska Schweizernöten (1926) eller den berömda Aladdinasken (1939) då dessa lanserades innan ”labbet” byggdes 1943. Men såväl Japp (1947), Non Stop (1947) och Daim (1953) lär ha kommit till liv här.
Vänder blicken mot Eva Löfdahls, Maria Hedlunds och unga Philip Dufvas konstverk. Framför allt imponerar den sistnämnde. Hans beundransvärda och nytänkande alster kan närmast beskrivas som betong i rörelse. Helt klart väcktes min konstnärliga ådra och jag fick en idé. Men först hägrar Pressbyrån och kanske en liten chokladbit …
