Efter 35 böcker (varav två interaktiva), tio datorspel och två spelfilmer är det kanske inte så underligt att påhittige Mulle Meck även har tre temaparker uppkallade efter sig.
Sedan den första boken kom ut 1993 har han på ett lustfyllt och påhittigt vis lärt barn hur fordon och maskiner fungerar. Att han dessutom har ett stort hjärta och tycker om att hjälpa sina vänner är naturligtvis ett plus i kanten.
Trots att vi är tidigt på plats har cirka 50–60 barn (och deras föräldrar) hunnit före oss. Det råder tjo och tjim och idel glada miner. Sjuårige Amos Durkan tillhör för dagen Husvagn & Campings testpanel. Samtidigt önskar undertecknad att jag hade varit i ungefär samma ålder, ty mitt leklynne fullkomligen älskar den här typen av upplägg: att komma nära sagofigurer du läst hundratals sidor om. Här i parken blir besökarna liksom en del av själva storyn.
Amos ben går som trumpinnar. I virvelsvindstempo provsitter han en VW-buss som står inkilad i ett garage. Han hinner knappt lyfta ändalykten förrän han är sjökapten i fören på ett fartyg.
Mot sin vilja tvingas han emellertid köa till både rymdfarkosten och cockpitplatsen i propellerflygplanet. Med armarna bestämt i kors åker en lite trumpen min fram. Den försvinner emellertid snabbt när han plötsligt är i händelsernas centrum igen. Knappt hinner färden nedför rutschkanan från rymdraketens stjärtparti vara över, förrän han pekar bortåt och ropar.
– Titta en jättemutter, den måste jag prova.
Skruvar, muttrar, apparater, manicker, mojänger och molijoxer är nämligen Mulle Mecks signum. Han samlar på dem för att sedan bygga eller laga något. ”Det finns inget som kan kallas skrot. Bara gamla saker som kan användas på nya sätt”, är ett av sagofigurens vanligaste citat. Något som tål att tänka på i dagens slit-och-släng-samhälle.
Efter en kortare fikapaus tillsammans med ett tiotal andra barnfamiljer är det full rulle igen. Daisy Diesels garage bockas av. Likaså Gårdan van Gåggs ateljé samt Figge Ferrums helcoola lastbil.
Att barn inte är små vuxna, utan just barn talar sitt tydliga språk när vi som slutkläm ställer frågan till Amos: Vad var bäst?
– Att få springa runt, svarar han med ett brett leende.
