Det är vårvinter i Norrbotten – årets vackraste period enligt dem som lever här. Kvällssolen får himlen i väster att lysa som av guld strax innan solnedgången. Det snötäckta bergets skidbackar har fått samma kulör. Det är vindstilla, fridfullt och helt underbart. Mer om det senare.
Vi börjar denna dag som ska sluta så vackert i ett vintergrått Luleå: På andra sidan Kallax flygplats från flygterminalen sett ligger F-21, Norrbottens flygflottilj – Sveriges nordligaste.
Utanför dess bevakade grindar står en rad klassiska svenska jetflygplan parkerade i snödrivorna: Lansen, Draken och flera
varianter av Viggen, alla numera utrangerade stridsflygplan. De står framför några utifrån sett rätt oansenliga baracker, men skenet bedrar.
Innanför väggarna finns ett av landets finaste flygmuseer, långt större än du kan ana och märkligt nog tämligen okänt även i Luleå. Här träffar vi Anders Johnsson. För dem som känner honom är han mer känd som Pacman, hans smeknamn när han under decennier tillhörde eliten av svenska stridspiloter.
– Jag slutade att flyga Viggen 2005 och blev sedan chef för hela Kallax i några år, säger Anders Johnsson.
Nu är han pensionär och chef igen – för Flygmuseet F21 – en verksamhet som engagerar en stor skara frivilliga där flera av dem är före detta stridspiloter. Viggen var som bekant Sveriges standardstridsflyg före JAS.
På museet kan även besökarna testa att flyga Viggen via en flygsimulator och för den ytterst modesta summan 100 kronor kan mitt ressällskap Kristina glida ner i cockpit för att med en rad projektionsskärmar framför sig försöka lyfta, flyga och landa. För de flesta som försöker för första gången går det så där. Tur att det bara är en simulator.
”Pacman” guidar gärna besökarna och är en superb källa till information och spännande historier från F21:s historia sedan grundandet 1949, men lika mycket om de flygförband som fanns här under andra världskriget: allt från de frivilliga som hjälpte Finland mot ryssarna till de hemliga amerikanska transportflygdivisioner som baserades här 1945 och flög förnödenheter till Nordnorge.
– Luleåområdet bombades faktiskt av ryskt flyg 1940, berättar Anders och säger att han och hans kollegor ständigt kände av hotet från ryssarna under Kalla krigets decennier.
Vårt museibesök tar längre än vi trott, så det första vi får göra i Piteå, fem mil söderut, är att äta en sen lunch. Det får bli en
entrecôte på eleganta Territory 54, på Storgatan, Piteås främsta shoppingstråk.
Här ligger också klassiska Ekbergs Konditori, som fyllde 100 år 2023. Vi frestas av läckra söta bakverk men nöjer oss kaffe. Piteå är Norrbottens främsta turistmagnet och det är Pite Havsbads fina sandstrand och äventyrsbad som lockar.
Nu ligger isen tjock och kommunen har plogat flera isvägar ut i skärgården. Vid Rådhustorget, där stadens museum ligger, finns också Skáidi, deras första specialbutik för sameslöjd. Det får bli ett par souvenirer.
En bit därifrån reser sig designhotellet Kust till liknande höjd som det centralt belägna pappersbruket, vars skorstenar kröns av vit rök dygnet runt. Vi far vidare, men stannar redan i Piteås utkant: vid kulturminnesskyddade Öjebyns kyrkstad.
Kyrkstäder växte fram i norra Sverige efter reformationen, då kyrkan började kräva att alla skulle närvara vid söndagsgudstjänsterna. Därmed uppstod behov av inkvartering i närheten av kyrkan för alla dem som reste långt.
Bara jordägande bönder fick äga kyrkstugor, som sedan gick i arv i släkten. Den äldsta är från sent 1700-tal och de användes vid gudstjänster långt in på 1900-talet. I dag är de flesta fritidshus. Alla är i trä. En del faluröda, men de flesta har vackert åldrade omålade fasader som är utplacerade lite hur som helst och längs småvägarna intill kyrkan.
Vi fortsätter upp för Pite älvdal mot fjällkedjan på barmarksvägar utan minsta antydan till halka. Pite älv är tillsammans med Torne älv, Kalixälven och Vindelälven Sveriges fyra (näst intill) oreglerade nationalälvar. Efter en dryg timme parkerar vi bredvid två övernattande husbilar med tyska registreringsskyltar intill Hotell Storforsen.
Hotellet – och parkeringen – ligger med fin vy mot Storforsen, Europas största helt oreglerade, med en totallängd på fem kilometer och en total fallhöjd på 82 meter.
När vårfloden är som häftigast kan 900 kubikmeter av Piteälvens vatten dåna genom forsen varje sekund. I snitt ligger det på 250 kubik men nu när avsmältningen i fjällen inte börjat är vattenmängden mindre.
Men när vi tar den isiga grusvägen upp till fallet och går ut på de nästan folktomma träramperna en meter från det forsande vattnet blir vi mäkta imponerande ändå. Vattnet dundrar utför branten ner mot det ännu istäckta selet vid hotellet. Här och där hänger små isberg kvar på klippblock och på den bortre sidan reser sig en blåskimrande isvägg.
Från Storforsen är det inte långt till dagens nattvila vid Kåbdalis skidanläggning. Det är där de stängda nerfarterna får guldfärg i solnedgången. I Kåbdalis finns många fritidshus och privata ställplatser med fasta ”förtält” av trä. Det är torsdag så många husvagnsägare är någon annanstans, men några husbilar har stannat för natten vid skiduthyrningen.
På den kvällsöppna Gamla Krogen är vi de enda gästerna utöver några snowboardåkare. Vi fixar vår mat själva lite senare, men en lokalbryggd pale ale är aldrig fel när vi får sjunka ner i läderfåtöljer framför en sprakande brasa.
Nästa morgon är vädret ljuvligt och utförsåkarna är löjligt få på förmiddagen. Bara när någon åker i par med en kompis är det fler än en person samtidigt i de perfekta backarna, som gjort för sköna långsvängar i solen. Det märks att Kåbdalis mest drar weekendgäster.
De sista milen till Jokkmokk är den mest fjällika, men snötäcket är tunt även här. Sent i mars brukar snön ligga meterdjup både här och vid kusten. Denna vinter har emellertid varit snöfattig och våren går redan att ana trots att vi är norr om polcirkeln.
– I går tittade jag på bilder från samma tid förra året och då var snövallarna högre än min flickvän, säger Juhán Niila Stålka,
jojkare och historieberättare som jobbar i Jokkmokks finaste samehantverksbutik, stiftelseägda Sámi Duodji.
Årets vinterväder gör det svårt för renarna att hitta renlav då snön bildat en isskorpa efter att ha töat och frusit gång på gång. Förr kunde bristen kompenseras av nedblåst hänglav, men med det moderna skogsbruket har den minskat kraftigt. Så renarna svälter och måste stödutfordras.
Jokkmokk är kanske den mest samedominerade större orten i Sverige. Som alltid stannar vi på Sápmi Ren och Vilt, där den
gravade renytterfilén hör till de lyxiga delikatesserna, liksom den smakrika renkorven.
– Men populärast är det rökta renköttet, säger Jaree Setsong, som hoppas att några av lördagens längdloppsåkare ska titta in och handla innan starten.
Det hiskeligt tuffa Nordensköldsloppet, 22 mil i fjällterräng, går mellan Jokkmokk och Njavve. Det anordnades för första gången 1884 och togs upp igen 2016. Nu skidar de flesta snabbare än 1884 års vinnartid på 21 timmar och 22 minuter.
Jokkmokk har Norrbottens vackraste kyrka – en vitmålad skönhet med blekgula detaljer i trä och ärgade koppartak. Mittemot den ligger det suveräna museet Ájtte, specialiserat på samiska livsförhållanden, natur och kultur. Vi fascineras över allt fint handarbete, från varma kläder och praktiska prylar till utsökt silversmide, men än mer intressant är skildringarna av hur livet i väglöst land ändrats under 150 år.
På väg till Jokkmokk passerade vi polcirkeln och när vi far därifrån mot Luleå korsar vi den igen. Turister gillar att ta selfies vid polcirkelskyltarna, men egentligen går inte polcirkeln just där det skyltats, då den flyttar sig mer än två grader över en 41 000 år lång cykel. På Lantmäteriets hemsida kan du se var polcirkeln finns just nu.
I byn Vuollerim har vi stämt träff med Agnes Otterbech, som arbetar på Sveriges nordligaste mejeri, Mathantverket Vuollerim, som producerar mjölk, yoghurt och lagrad ost från fjällkor på en gård i byn.
– Sommartid går alla de djur som inte behöver mjölkas i en hage mitt i byn, säger Agnes och fyller ett champagneglas med kylskåpskall ohomogeniserad mjölk, som bara rest några hundra meter efter mjölkningen.
Ostarna med klassiska ko-namn som Rosa och Gerda är vällagrat smakrika och vi imponeras av vad entusiastiska entreprenörer och frivilliga från hela världen skapat i en liten by vid polcirkeln.
Nu följer vi Luleälvens dalgång. Där ligger Harads, byn som blivit världsberömd tack vare filmstjärnornas favorit Treehotel. Sedan något år har de utvidgat nere vid älven, där spektakulära Arctic Bath ligger infruset i isen.
Efter Harads kommer några av de allra vackraste scenerierna med typiska norrbottniska lador i snö och solglitter på älven, som fått en vattenspegel på isen. Strax innan Luleå stannar vi till i ett soligt Gammelstads kyrkstad – det ena av Norrbottens två Unescovärldsarv (det andra är nationalparkskvartetten Laponia). Här är kyrkstugorna ännu fler än i Öjebyn, men de står lika snett och vint.
På lördagen vankas perfekt vårvinterväder i Luleå. Så vi rullar redan tidigt förbi stålverket, ut till spetsen av Hertsön, varifrån flera isvägar utgår. Det är lite pirrigt att köra ut på havsisen – men kommunen kollar vägarna dagligen och de ska klara sju ton och snart rullar vi fram i högsta tillåtna fart, vilket är 30 km/h.
Runt om oss breder isen ut sig åt alla håll och eftersom issmältningen lagt ett tunt lager vatten över isen överallt utom på själva isvägen känns det som att rulla över öppet hav. Mycket märkligt.
Vi far ut till Hindersön där det förr fanns en gruva och än i dag Sveriges i särklass nordligaste ö-jordbruk (det näst nordligaste finns i Roslagen).
På eftermiddagen får det bli en annan ”luleklassiker”, vilket innebär promenaden på is i hamnen ut till den lilla ön Gråsjälören, där nygjorda våfflor lockar vintertid och där många tagit med sig egen picknickmat till grillarna.
Orkar du inte gå över isen finns sparkar att låna, pimpade av stadens skolbarn. Eller så gör du som en del husbilsåkare – bara njuter i solen vid en av landets allra finaste ställplatser – precis vid vattnet, som i åtminstone någon vecka till kommer att vara fruset.
