RESA: Med husbil i Japan

JAPAN. Soluppgångens land. Det fallande pudrets land. Av alla skiddestinationer på jorden har landet långt i öster kommit att bli en av mina absoluta favoriter och jag börjar närma mig ett tvåsiffrigt antal besök här. Visst fallhöjden och branterna på bergen är ingenting jämfört med Alperna, och storleken på skidorterna är oftast ganska blygsam.

Det är snön som lockar helt enkelt. Den snö som produceras genom lågtryck som vintertid bildas över Sibiriens gigantiska, nerkylda landmassa, rör sig mot det isfria, och därmed relativt varmare, japanska havet vilket genererar stora mängder fuktighet som sedan faller som nederbörd när de träffar det kalla, japanska öriket. Nederbörd i formen av enorma mängder snö. Puder, konayuki.

Men skidåkning för mig är inget som existerar i ett vakuum, upplevelsen som den ger är ibland minst lika beroende av den kulturella kontext som omger den. Och få ställen levererar lika mycket upplevelser vid sidan av skidåkningen som just Japan. Från japanerna själva, till deras (i våra ögon lätt skruvade) populärkultur, till deras konst och fascinerande historia och inte minst deras fantastiska matkultur. 

För några år sedan var jag på Hokkaido i sällskap med ett gäng kompisar och spenderade tio dagar i en husvagn tillsammans med en alkoholiserad, före detta japansk OS-åkare i puckelpist som agerade chaufför och guide. Det är en av mina mest minnesvärda skidresor.

Men att tränga ihop fem fullvuxna personer i en klaustrofobisk plåtburk var kanske inte optimalt och jag tittade drömmande på de minimala husbilar som stod parkerade på skidorternas parkeringsplatser. 

Efter att ha skickat hem mängder med puderbilder tyckte jag att det inte var mer än rätt att jag för en gång skull tog med mig min sambo Ulrika till det snöiga landet i öster.

När vi hade hämtat ut husbilen hos uthyraren vid Chitoses flygplats utanför Sapporo uppenbarar sig den första utmaningen ungefär efter 20 meter. Vi ska ta oss genom en obehagligt vältrafikerad fyrvägskorsning samtidigt som jag ska komma på den lilla detaljen att köra högerstyrd bil i vänstertrafik.

Lägg till att husbilen både är stor, klumpig och har en kass motor samtidigt som det känns som att jag sitter längst fram i fronten på fordonet med en krockbarriär på ungefär en decimeter, minsta smäll och jag är två ben kortare.

Vi hinner ungefär en kilometer innan vi gör resans första stopp för sushi på en snabbmatsrestaurang där gästerna beställer maten på läsplattor som sedan körs in till bordet med hjälp av små rymdfarkoster på transportband. Att sushin spöar det mesta man kan hitta på våra breddgrader behöver knappt tilläggas, och det för strax över en svensk hundring för två personer. 

Vi rör oss mot Niseko, Hokkaidos största skidort och en legendarisk puderhåla. Det är julaftonsmorgon när vi rullar in i Grand Hirafu efter en natt på en egentligen vinterstängd campingplats och det är nästan en chock att se vad som hänt här sedan mitt senaste besök. 

Det som en gång var en traditionell, japansk bergsby med låga byggnader har förvandlats till något som lika gärna skulle kunna ha legat bland bergen i Colorado eller Frankrike, en relativt generisk, internationell skidort, om än med en japansk touch. 

Snöläget är det sämsta på 60 år får vi höra och det sticker upp rejält med sasagräs, en slags bambu som sägs vara invasiv, utanför pisterna. Det smäller rejält i funktionskläderna när vi slår oss igenom den täta växtligheten likt vikkäppar i en gigantisk slalombana i olistad terräng.

Överallt i liftköer och restauranger hörs engelska med australiensisk dialekt, ibland så mycket att vi funderar på om vi ens är i Japan. Fast egentligen är Nisekos dragningskraft fullt rättmätig, det är en stor skidort med bra fallhöjd, fin skidterräng och som får mycket snö.

Lämnar Grand Hirafu bakom oss och styr bort mot onsenbadet vid Grand Hotel Niseko. Strax bredvid ligger en skönt ruffig izakaya (krog/pub) som får fungera perfekt för julmiddag. Röken från grillarna mixas med cigarettröken från borden inne i restaurangen och vi beställer in runda efter runda med olika grillspett. 

Husbilen står på en parkering precis bredvid, vi har ingen aning om det egentligen är okej men vi lär märka om det funkar eller inte. Nästa morgon rör vi oss vidare mot närliggande Rusutsu, på andra sidan vulkanen Mt Yotei, efter ett snabbt frukoststopp på en Lawson längs vägen. Japan är som sagt känt för sin mat, till och med deras snabbköp har ett matutbud som spöar det mesta.

Rusutsu är betydligt lugnare än sin kusin några mil västerut men snödjupet och basen inte så värst mycket bättre. Å andra sidan är snön mjuk efter nattens snöfall och det är alltid en njutning, oavsett om man får fajtas med lite buskar för att komma åt den.

Hittar en rastplats för lastbilar, komplett med en lång radda varuautomater och toaletter – perfekt. Det är en så kallad Michi-no-Eki, en typ av rastplats som finns över hela Japan och som inte sällan har en sorts marknad för lokala produkter och råvaror – och i det här fallet, även en food truck med japanska crêpes.

Det här ska visa sig bli vårt basläger för ett par nätter. Det är skönt att kunna smita ut på morgonen i långkallingar och fodrade gummistövlar för att gå på dass och sedan smita tillbaka in i värmen i husbilen och käka frukost. För även om det är kallt precis vid dörren så är det både torrt och varmt inne i den lilla husbilen, rent av bekvämt. 

Något som däremot inte är bekvämt är bilens köregenskaper. Visst, den har förvisso fyrhjulsdrift men väghållningen är en total katastrof med en fjädring som mer eller mindre känns som att den helt saknar dämpning vilket gör att biljäveln kränger likt en amerikansk snutbil från en gammal Dirty Harry-rulle redan i 50 km/h så fort vi kör på en ojämnhet i vägen, vilka är många på dess vintervägar. 

Jag fräser åt Ullis när det ser ut som att hon är på väg att somna när vi kör, jag behöver en vaken co-pilot och eftersom jag är den enda av oss som har skaffat internationellt körkort så åker jag på att vara chaufför hela den här veckan. 

Det slutar med att jag ligger som en gigantisk bromskloss på vägen i kryphastighet och blir passerad av bil efter bil efter bil. 

Men hellre det än att sitta i närmsta snövall, även om de är betydligt lägre än de jag tidigare sett på Hokkaido. Efter ett par dagar i Rusutsu gungar vi vidare mot Kiroro. På väg dit bestämmer vi oss för att leta reda på en restaurang i centrala Kutchan som jag kommer ihåg från husvagnsresan för några år sedan. Problemet är att jag har ingen som helst aning vad den heter eller adressen dit. 

Efter att ha kollat på GPS-infon på mina bilder därifrån ihop med Google Maps lyckas vi hitta dit till slut. 

Röken ligger tät från de små stenkolsgrillarna på bordet. En lätt slirig, äldre man som beställer in både öl och smårätter i snabb takt tittar fundersamt på oss. Efter en stund frågar han på väldigt bruten engelska var vi kommer ifrån, vi är de enda gaijin (utlänningar) på etablissemanget.

Han ler när vi svarar Sverige och skickar över några småtallrikar med mat och säger åt oss att ta för er. Efter en kort stund reser han sig upp på ostadiga ben, tackar för sig och bladar ut genom entrén.

–He’s taxi driver. Going work, säger mannen bakom baren.

Kiroro har ett rykte om sig att vara den skidort som kanske får mest snö av alla på Hokkaido. Senast jag var här körde min kompis Rene in i ett träd för att han inte kunde se någonting när han plöjde nerför bergets baksida.

Däremot har skidortens policy varit ganska otydlig vad gäller tillgång till backcountryn. Samtidigt som den officiellt har varit avstängd har de på samma gång marknadsfört sig som en puderhåla och bjudit in internationella åkare och media för att sprida ryktet. Numera har de satt upp ett gäng utgångar till backcountryn med säkerhetsinfo bredvid. 

Du behöver även besöka skidskolans reception på övervåningen och få ett tillstånd att ge dig ut i det djupa – efter att ha fyllt i ett formulär.

Även om snön är väldigt bra så är basen även här extremt tunn så vägen tillbaka in i skidområdet blir till en kamp bland buskar och snår. Vi kör några åk innan vi åker ner till basområdet, hittar den bästa food truck som jag någonsin stött på någonstans i världen och beställer ett par olika tallrikar med pannkakan okonomiyaki, grillspett och några friterade bollar med okänt men delikat innehåll. Sedan styr vi vidare mot nästa mål.

Att bo på hotell må vara det mest bekväma sättet att spendera tid på en skidort, men livet i husbil är kanske roligare. Du kan se fler skidorter på kort tid och dessutom uppleva platser utanför de ofta ganska stereotypa skiddestinationerna.

För det är när du kommer till de ställen som lokalbefolkningen frekventerar som du verkligen får en känsla av det land som du besöker, och på få ställen är det lika uppenbart som i Japan. Vi besöker små, roliga restauranger, går på dygnet-runt-öppna varuhus och handlar japansk mat på ställen där inhemska familjer köper sin mat. Språkförbistringar och förvirring hör till.

Det kanske låter som en märklig sak att skriva i men ibland är inte själva skidåkningen det primära på en skidresa. Det är allt runtomkring som kan förvandla en bra resa till en fantastisk och ett minne för livet. Som den här.

Vi tillbringar alla våra vakna timmar iklädda merinoull och varierande lager av funktionskläder. De enda skor vi bär förutom pjäxor är våra powerboots. Vi badar på publika onsenbad varannan dag i stället för att duscha och drar till närmsta Lawson eller Seven & Holdings för att köpa varm dryck eller frukost. 

Vissa morgnar får vi skotta oss ut ur bilen och det tar en stund att få upp motorn till körduglig temperatur, men inne i själva bodelen är det både torrt och varmt och ganska bekvämt. Ibland till och med så varmt att jag vaknar mitt i natten med mild panik och får åla mig ner från sovloftet för att dra ner värmen. En ganska behaglig tillvaro helt enkelt, om inte annat en distans till det vanliga livet.

Efter att ha kört lite bom på den lilla anläggningen Kokusai, direkt utanför storstaden Sapporo – snön är magisk men terrängen lämnar en del att önska – väger vi upp det med att hitta ett litet hak i skidortens huvudbyggnad som serverar magisk ramen. 

Alltså samma typ av ramen som du i Stockholms innerstad betalar minst det tredubbla för och som fortfarande inte ens kommer i kvalitetsnärhet.

Kör på ett säkert kort och drar tillbaka till Rusutsu för vår sista dag. Snöläget har blivit lite bättre sedan senast vi var här och vi kan utforska lite mer av den magiska terräng som skidorten besitter. Molnen lättar för en stund och vi kan njuta av en fantastisk utsikt över vulkanen Mt Yotei innan vi droppar in i den glesa buna-skogen igen och letar efter orörda fickor med puder.

För även om snöläget är lite på gränsen och vi inte ens har bemödat att slänga på stighudarna en enda gång så lyckas vi ändå hitta bra åkning, och det är lite där lockelsen med skidåkning i Japan ligger. Det och allt annat runtomkring.

Vi packar ihop oss en sista gång och skumpar tillbaka mot Chitose och civilisationen med en melankolisk känsla i bröstet. Stannar till på samma transportbandssushi som när vi kom och avslutar med en festmåltid, fortfarande iklädda våra skidkläder. Jag motstår frestelsen att köpa en 5-litersdunk med Suntory-whisky på snabbköpet mittemot innan vi hittar en rastplats för vår sista natt.

Min enda känsla när vi lämnar tillbaka hyrbilen är att jag vill göra om samma sak nästa vinter, fast på huvudön Honshu i stället.