Backar vi drygt hundra år i tiden, möts vi av ett Sverige som befinner sig i en stark industriell utveckling. Landsbygdens befolkning flyttar in till städerna och deras fabriker, men där är takten hög och arbetsdagarna både många och långa.
60 timmars arbetsvecka – dessutom under årets alla 52 veckor – är inte någon ovanlighet, men på lördagen stängs i vissa fall fabriksportarna redan klockan 18. Rekreation är det tal om endast på söndagarna och då är det många som, i varje fall sommartid, söker sig till sjö och strand.
Strax efter första världskrigets slut införs 40 timmars arbetsvecka, och en hel del arbetstagare blir lediga under åtminstone halva lördagen. Ett tält lastas på velocipeden och människorna trampar iväg till den populära badplatsen där de kan övernatta under natten till söndagen. Campandet är ”uppfunnet”!
I begynnelsen skedde allt under mycket primitiva former, och några bekvämligheter av det slag vi är vana vid idag fanns givetvis inte – knappt ens ett torrdass. Tälten ställdes upp lite hur som helst på ängen vid badplatsen, och på bilder från dåtiden kan man se att tälten inte stod alltför nära varandra. Lite privatliv ville de allra flesta ha, och försökte därför hålla ett ”trivselavstånd” till tältgrannarna.
Som ett resultat av 1938 års semesterlagstiftning var det allt fler som slog upp sitt tält vid den populära badplatsen, fortfarande dock under tämligen oorganiserade former, och det kom att dröja ända till 1967 innan landets campingägare började organisera sig.
Vid samma tidpunkt publicerade Medicinalstyrelsen en vitbok om vilka krav som skulle ställas på en campingplats. Uppfylldes inte dessa, förlorade ägaren sitt tillstånd att driva campingplats.
Kraven i vitboken var dock inte helt verklighetsanpassade (hade tjänstemännen på Medicinalstyrelsen över huvud taget campat?), men bättre ”ordning på torpet” blev det när tjänstemän på Naturvårdsverket, Planverket och Socialstyrelsen under den andra halvan av 1970-talet slog sina kloka (?) huvuden ihop för att 1978 utkomma med skriften Campingplatser – planering och utformning.
På en för den tiden osedvanligt lättläst ”utredningssvenska” redogör de för bland annat vatten- och avloppsledningars utförande, avfallsbehållare, hygienbyggnaders utformning och – inte minst viktigt – campingtomternas storlek och utformning.
När det gäller det sistnämnda konstateras ordagrant hämtat ur skriften: Tomterna bör rymma tält eller husvagn och plats för sittgrupp samt eventuellt biluppställningsplats. Av brandtekniska skäl och även med hänsyn till trevnaden bör inte avståndet till granntält vara mindre än 4 m.
Till ovan nämnda text hörde även en bilaga (meddelande 1970:7 från Statens Brandinspektion) där det konstateras:
Campingorganisationerna rekommenderar – främst av trevnadsskäl – ett minsta avstånd mellan tält (husvagnar) av fyra meter. Även från brandförsvarssynpunkt kan – oavsett om bil uppställs mellan tälten – detta avstånd bedömas vara till fyllest.
Det som ursprungligen var en rekommendation för att man inte skulle störa – eller störas av – dem i granntältet har således accepterats som ett tillräckligt säkerhetavstånd vid brand, men någon tvingande bestämmelse på riksnivå har det aldrig varit tal om. Detta styrks också av att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) i sin nu tio år gamla skrift ”Brandsäker camping” använder ordet bör när de anger lämpliga avstånd, och samma formulering används på Brandskyddsföreningens hemsida.
Att sedan räddningstjänsten lokalt kan föreskriva att det måste vara ett avstånd på fyra meter, är en helt annan historia…