Det är aldrig för sent att börja campa

Publicerad: 2010-11-24   Uppdaterad: 2023-04-18

Det låter nästan för otroligt för att vara sant att inleda sitt husbilscampande vid 66 års ålder, och dessutom göra det på egen hand. Men Barbara Birgersson är inte som alla andra – hon ser möjligheter när andra ser svårigheter. Denna askungesaga handlar om en nyfiken kvinna som utstrålar enorm glädje. Vissa kanske skulle kalla...

Det låter nästan för otroligt för att vara sant att inleda sitt husbilscampande vid 66 års ålder, och dessutom göra det på egen hand. Men Barbara Birgersson är inte som alla andra – hon ser möjligheter när andra ser svårigheter.

Denna askungesaga handlar om en nyfiken kvinna som utstrålar enorm glädje. Vissa kanske skulle kalla henne smått galen, jag väljer att placera henne i facket levnadsglada. Bakgrunden är den här – i oktober 2008 fick Barbara för sig att campa med husbil. Sagt och gjort, efter ett par dagars sökande på Blocket stod det klart – en då tio år gammal husbil, en Fiat Viva, skulle bli hennes trogne kavaljer.

– När jag köpte den vågade jag inte ens sätta mig bakom ratten, men när jag väl hamnade där kände jag direkt att där hörde jag hemma, det var min plats, utbrister Barbara.
Hon berättar med sådan inlevelse, värme och känsla att man inte behöver vara Einstein för att förstå att husbilscampande var kärlek vid första ögonkastet för Barbara.

– Jag bara längtar till april, så biten av det här har jag blivit, säger hon bestämt.
Till en början stötte hon på patrull och det var inte så underligt. Barbara hade ju aldrig campat förut, och hon ställdes inför ett antal knepiga situationer som en van campare skulle kalla för vardagsmat.
– Hur sätter man på vattnet? Hur fungerar gasen? Jag visste absolut ingenting, beskriver hon den för henne något svårbemästrade situationen.

I april i fjol tog hon kontakt med Mobilsolisterna (se separat faktaruta). På träffarna frågade hon sig fram samtidigt som hon lusläste instruktionsboken.
– Det var ett stort steg när jag klurade ut hur gas, varmvatten och allt annat fungerade, säger hon med viss stolthet i rösten.
Hon bläddrar samtidigt i en kartbok och jag blir upplyst att det är det den traditionella vägvisaren som gäller och inte någon GPS. I slutat av maj genomfördes jungfruturen och hon tog omgående tjuren vid hornen. För kombinationen Barbara och Fiat Viva gällde nu hennes forna hemland Polen.
– Jag kom inte längre än hit, sedan satt jag fast i sanden och två gubbar fick hjälpa mig. Först grävde jag med spaden, sedan med händerna. Till slut la jag en gummimatta under hjulen och till slut kom jag loss, säger hon efter att ha placerat pekfingret runt Oxelösund i kartboken.

Totalt var hon ute i tre veckor och hon han knappt komma hem förrän hon vände ut igen.
– Först blev det en vecka på Åland, åh gud så vackert det var. Sedan blev det omgående Gotland, kvittrar Barbara.
Hon räknar upp Höga Kusten och Vildmarksleden och berättar när hon köpte färsk fisk vid en liten hamn några mil norr om Gävle och hela hon lyser.
– Titta, jag får gåshud bara jag tänker tillbaka på vad jag gjorde i fjol. Jag längtar så att jag håller på att dö, jag vill bara att det ska bli april.

Hon berättar vidare om en punktering i Tyskland och att hon fick soppatorsk mitt ute på motorvägen.
– Jag travade till bensinmacken, köpte en dunk, fyllde på med bränsle och tog en taxi tillbaka till husbilen. Det blev dyrt bränsle, säger hon och skrattar.
Mitt bland alla fadäser verkar hon ta allting med ro. När hon sedan tillägger att det omgående fanns vänligt sinnade människor på plats som hjälpte till när det blev problem blir jag inte förvånad. Barbara fullkomligt glöder av mänsklig värme och vem vill inte hjälpa en sådan person i nöd?

En tur ner till Toscana hann hon också med – snacka om krutgumma.
Fantastiska vingårdar kommer på tal, underbara rastplatser – den ena vackrare än den andre likaså. Plötsligt tystnar hon och ser för första gången en smula allvarlig ut:
– Jag undrar till och med själv hur jag kunde komma på idén med att göra det här. Jag menar skaffa husbil och campa. Men jag hade väl på känn att jag skulle trivas med friheten.
I framtiden avslöjar hon att hon vill till Spa-området kring Budapest, Svarta Havet och norra Sverige, men om det blir så låter hon vara osagt. Personligen tror jag att hon grejar allt – på en och samma gång.

Det är aldrig för sent att börja campa
Kökar ligger vid havsbandet och är den sydligaste av Ålands 16 kommuner – och en av Barbaras favoriter.

Fakta
Namn: Barbara Birgersson.
Ålder: 67 år.
Bor: Hus i Sköndal, söder om Stockholm.
Familj: Hunden Chessie.
Fordon: Fiat Viva 1998.

Sysselsättningen under camping: Se mig omkring, gå ut med hunden och handla mat.
Vad tillagas i husbilen: Jag är en gourmet och GI-mat passar mig perfekt. Det blir mycket kyckling, oxfilé och grönsaker. Bra kryddor tar jag med mig hemifrån.

Bästa semesterminnet: Åland och Gotland.
Smultronställen: Jag har hittat ett litet ställe utmed väg 288 vid Gimo Herrgård. Vägen blir bara mindre och mindre och det finns varken hus eller mygg. Där satt jag i en liten glänta och tittade ut över vattnet, så mysigt var det.
Rekommenderar sevärdheter: Trollharen vid Höga Kusten.
Åker aldrig tillbaka till: Jag inte var så förtjust i Vildmarksleden, det var inte riktigt min grej.
Drömresan: Jag älskar dessa öppna, vida platser där man ser mil bort så det blir Norge eller Norrland.
Tipset till Husvagn & Camping läsare: Säg inte nej förrän du har provat. Ta det lugnt, se er omkring – världen är vacker.

Fakta Mobilsolisterna:
Mobilsolisterna är ett nätverk för ensamåkande i husbil i Sverige. Idén är hämtad från Tyskland genom kontakt med Freundeskreis Mobilsolisten och Wohnmobil-Solisten. Runt 15 personer, både kvinnor och män, finns på adresslistan.
Kontakt hålles i huvudsak via e-post. Några träffar per år brukar det bli. Inga medlemsavgifter tas ut och någon styrelse finns inte.
E-post ivg@telia.com
Tel SMS till 070-827 69 00 eller 070-698 66 85
Weeplats: http://husbilstraffen.se/mobilsolisterna/

 

Rulla till toppen