Förebygg åksjuka

”Hellre läte jag mig dräpas, än att än en gång utsättas för sjösjukans fasor.” Så lär den romerske författaren och politikern Marcus Tullius Cicero ha sagt. Citatet är flera tusen år gammalt, men beträffande rörelsesjukans orsaker och symptom har ingenting förändrats.

– Risk för rörelsesjuka infinner sig när synen skickar information till centrala nervsystemet som inte stämmer överens med den information som kommer från innerörat. För att detta fenomen ska uppstå krävs en så kallad passiv rörelse, alltså att våra kroppar rör sig utan vi själva utför något muskelarbete. Det kan ske i en båt, bil eller gunga, förklarar Måns Magnusson, professor och överläkare vid avdelningen för öron-, näs- och halssjukdomar vid Lunds Universitet.

Rörelsesjuka kan drabba alla som har fungerande inneröron, men sällan små barn som inte kan gå själva. De är i det närmaste immuna. Hur mottaglig en individ är beror bland annat på kön, ålder, genetik och allmäntillstånd. Och så förstås hur lång tid den passiva rörelsen pågår samt hur påfrestande den är.

– Risken för att drabbas är högst i puberteten och avtar sedan ju äldre vi blir. Kvinnor har betydligt lättare att drabbas än män. Vi vet även att exempelvis migrän och andra liknande tillstånd ökar mottagligheten, säger Måns och fortsätter:

– De första tecknen på annalkande rörelsesjuka är att man blir sömnig och att nedre magmunnen stänger och blockerar vägen till magsäcken. Sedan byggs det på med att man kan bli blek, börja svettas, bli illamående och bli väldigt vattnig alternativt torr i munnen.

I en tid då självkörande bilar är på väg ut på marknaden, har incitamenten för att förstå och bota rörelsesjuka ökat.

– De självkörande bilarna skapar just passiva rörelser och därför forskas det nu intensivt kring rörelsesjuka. Det finns redan vissa idéer om botemedel som inte inbegriper mediciner, men det behövs mer resurser innan vi når ända fram, säger Måns.