Klassiker: Combi-Camp – en perfekt combi-nation

Det går inte att ta miste på glädjen när Ewa visar upp sin Combi-Camp, en 500 från 1972. Enkel att parkera, dito att ha efter bilen och smidig om den
skulle behöva backas.

– Men det går lika lätt att haka av den från kroken och baxa den för hand, förklarar hon.

För omkring tio år sedan letade Ewa och hennes man Bosse efter en kul hobbybil och båda föll för en grön Plymouth Belvedere från 1959. Säljaren berättade att han även hade en Combi-Camp som han brukade ha efter bilen.

– Då blev jag förstås nyfiken, men han ville inte visa vagnen. Skicket var inte så bra påpekade han.

Nu är Ewa inte en person som ger sig i första taget och skulle det vara något fel kunde säkert Bosse fixa det. 

– Jag tjatade nog hål i huvudet på honom, men vi fick köpa vagnen.

Skicket var hyfsat, det vill säga användbart men inte särskilt snyggt. Tältduken var en kombination av orange och brunt, och själva tältet var varianten med tre bågar.

– En av bågarna skymde ingången vilket gjorde det krångligt att komma in i vagnen.

Det är kanske en överkomlig sak, värre var att tältduken inte var i så bra skick. Trasig på sina ställen och sliten. Gummilisterna saknades delvis och de som trots allt fanns slöt inte tätt.

– Men vi tyckte mycket om vagnen och jag är glad att jag följde hjärtat. Vi var ute ganska mycket med den under 2013. Det här var campingsemester på riktigt och fyra personer kunde sova i den, två på flakbädden och två på ”bårbädden” en bit ovanför.

Det sistnämnda är i princip ett par stänger med kraftig segelduk mellan sig, inte helt olik gamla tiders bårar. I slutet av säsongen kom Ewa och Bosse över ytterligare en Combi-Camp från 1972. Den var förvånansvärt billig vilket berodde på ett nästan helt sönderrostat underrede.

– Vi köpte den i alla fall, för tältduken var bra och dessutom beige. Själva tältdelen hade för övrigt fyra bågar vilket underlättar insteget.

Fyndet fick lastas på en kärra för att kunna köras hem och Bosse använde de bästa delarna för att bygga ihop en vagn.

– Då fick vi även med ett förtält, något som vi saknade på vår första.

Tältet impregnerades och i samma veva fick vagnens tvåtonslackering dessutom kromade lister i samma stil som Plymouthen, vilket gör att vagnen verkligen sticker ut från mängden. Bosse drog även in ett 230-voltsuttag och bytte ut golvet innan familjen gav sig ut på nya campingäventyr.

Då var nästan alltid bilens bagageutrymme fullt – för kyl, kök och mat tar plats. Ewa tänkte att det kunde lösas genom en rejäl Amerikakoffert som kunde surras på lasträcket. De letade på loppmarknader utan att få napp och samtidigt började Bosse att greja i sin verkstad.

– Snart hade han byggt en prototyp till en egen Amerikakoffert med inbyggt kombinerat kök och diskho. Jag var helt lyrisk och några veckor senare var den klar.

Den hade två fungerande gasolplattor, vattenbehållare med batteridriven pump, LED-belysning, diskho och lite stuvutrymme, snyggt förpackat i kofferten. Sedan dess har den hängt med på campingturerna och nästan varje gång de campar är det någon som vill köpa en likadan av Bosse.

– Han kunde ha sålt dussinvis av dem, men det finns bara en, säger Ewa stolt.

Vad är då det bästa med en Combi-Camp? Är det bakåtsikten kanske? Eller är det att den är så lätt och smidig att den knappast märks bakom en bil, i alla fall inte bakom en jänkare? Tydligen ingenting av detta, utan svaret från Ewa blir helt enkelt:

– Den har fin färg och den är mysig att bo i. Dessutom vinterförvarar vi den i garaget. Bosse byggde en hållare och vi välter upp den på högkant. Då vi får plats med bilen också. Försök göra det med en husvagn.