Precis så gjorde vi: nio små småländska orter som gett namn till IKEA-produkter fick bli vår ledstjärna längs en resväg som såg ut som ett vingligt upp-och-nedvänt U genom hela Småland, kringelkrokiga vägar med många avstickare till sevärdheter vi annars kanske skulle ha missat.
Älmhult i södra Småland är väl bara känt för en sak – att IKEA startade här och att de fortfarande har sitt huvudkontor, utvecklingsavdelning, museum och ett varuhus mitt i stan. Eller så är tätorten känd för två saker: Vi som gillar att leta udda vinylplattor älskar Hot Stuff, Sveriges kanske bästa butik för begagnade LP- och singelskivor.
– Den här singeln ingick i en Bod Dylansamling som vägde ett helt ton som jag köpte in nyligen av en storsamlare, säger ägaren Per Faeltenborg, medan han letar reda på omslaget till en ovanlig Dylan-singel från 1971 som jag vill köpa.
Men IKEA är helt klart mest känt. Och just därför väljer vi att bo på IKEA Hotellet i stället för på First Camp Sjöstugan nere vid sjön Möckeln i Älmhults norra ände. Att bo på hotellet är lite som att sova över på ett Ikeavaruhus med extra stor avdelning för barnlek – fast med mindre kunnig personal.
Vår plan är alltså att resa till platser i Småland som gett namn till allt från köksbord till toaborstar i möbeljättens sortiment. Vi värmer upp ett par timmar på sevärda IKEA Museum, inrymt i det allra första moderna IKEA-varuhuset, öppnat 1958.
När vi sett allt pustar vi ut i det perfekt vuxenanpassade bollrummet – testa själva om ni kommer hit! Sen blir det så klart lunch på museets restaurang – som så klart liknar varuhusens.
Första punkt är Burhult, som gett namn till en liten vit vägghylla. Dit är det 26 km men i höjd med den lilla orten Dingle händer just det vi hoppats på: vi hittar något vi inte redan visste att vi ville besöka.
I det här fallet Smålands Militärhistoriska Centrum, ett pampigt namn på gamla militära förrådsbyggnader där en förening med frivilliga entusiaster byggt upp en jättesamling.
Just denna dag visar det sig att de har ordnat motorcykeltema där alla besökarna får testköra ett urval gamla armémotorcyklar. Under tiden körs andra militärfordon fram och när de väl får i gång den trögstartade sovjetiska T-55-stridsvagnen så får den också vara med, medan de som blivit hungriga kan köpa kokkorv från ett militärgrönt fältkök.
Föreningens ordförande Mats Nässert, har som de flesta andra aktiva (oftast pensionärer) vigt sitt yrkesliv åt det svenska försvaret och han hann vara officer i 40 år.
– Nu får försvaret många extra miljarder, men på slutet av min officersbana var det till och med svårt att få ut en bläckpenna, så jag ledsnade. Här på museet har vi flera temadagar på ett år. När vi har Draken-tema 2026 kommer en rad gamla stridpiloter hit, berättar han och pekar på det helt kompletta stridsflygplanet intill T-55:an som det fallit på Holger Wedlers lott att få i gång. Det kan han allt om, då han har en bakgrund i den östtyska säkerhetstjänsten Stasi, avslöjar Mats Nässert.
Det finns hur mycket som helst att kika på i förråden, allt från fina modellsamlingar till massor av militär kommunikationsutrustningen och en helt unik samling sovjetiska generalsuniformer. Bland annat en paraduniform med en hel drös medaljer som burits av marskalken Georgij Zhukov, han som erövrade Berlin 1945.
– Uniformerna köpte vi i Ryssland på tidigt 90-tal och sen smugglades de ut, berättar Mats Nässert nöjt.
Vi kommer så till Burhult (som gett namn till olika hyllplan) på en grusväg kantad av underbara ängsblommor. Ett rådjur kommer skuttande och tre tranor flyttar sig smidigt utom synhåll när vi vevar ned rutorna. Kanske är det gården med den gula mangårdsbyggnaden som är Burhult tänker vi innan vi fotar vägskylten.
Nästa anhalt är Bergshult (som gett namn åt ett hyllsystem), där det visar sig finnas en fin (men tyvärr stängd) antikaffär och en bondgård med ett hav av rallarrosor och en söt liten vattendamm framför.
Återigen blir det ett spontanstopp längs vägen: i Strömsnäsbruk, ett samhälle med en handfull industrier och många frikyrkor. En av dessa – Langdalskyrkan – driver en stor second hand-affär vid torget och medan vi fyndar superbilliga prylar (som fina snapsglas för en tia styck) lyssnar vi på barn och vuxna som stämmer upp i kristna sånger.
Fyra mil åt norr längs en asfaltväg nästan tom på andra fordon ligger Loshult (som gett namn åt en rullvagn till köket) och på vägen dit stannar vi på Torpa Buss & Teknikmuseum, där det förutom en massa gamla bussar och en jättesamling utombordsmotorer också finns en räddad Gulfmack från förr i klassisk orange kulör. Loshult visar sig vara några få gårdar och villor vid en sjö.
När vi åker därifrån ser vi vägskyltar till Sagobygden, en lokal satsning med flera anhalter, där bland annat det fina Sagomuseet i Ljungby ingår – en potentiell temarundresa det med!
Nu är det dags för Bolmen. Den fina sjön som IKEA uppkallade Sveriges förmodligen mest sålda toaborste efter. Kommunerna runt sjön har gjort en grej av detta med sin slogan ”Bolmen – mer än en toaborste”.
Och det har de rätt i: Vi stannar på den jättefint belägna Bolmens Camping på sjöns östsida. Där står tyskan Farida Testorff och servar uthyrningsscyklar utanför receptionen, där det också finns en liten affär: praktisk då närmsta livsmedelsbutik ligger två mil bort:
– Vi köpte campingen för sex år sen och trivs jättebra. 90 procent av våra gäster kommer faktisk från Tyskland och de uppskattar så klart att vi talar tyska, säger hon innan hon manar oss att nästa gång boka plats, då det ofta är fullt här under högsäsong.
Nu finns det dock några få luckor på härligt friskt gräs. Vi flanerar runt campingen som också har en kanotcentral och kollar på en grupp som förbereder en utflykt på Bolmen, som de tyvärr får inleda i ett sommarregn.
Efter Bolmen fortsätter vi norrut mot Råhult (svarta och vita väggplattor) nordost om Värnamo. I Värnamo har vi varit flera gånger så attraktioner som Bruno Mathson Center och den mysiga Apladalen hoppar vi över denna gång. Men konst- och designmuseet Vandalorum kan vi bara inte avstå.
Här finns ingen fast samling så varje gång vi återvänder är det något nytt att kolla på, den här gången bland annat en härlig, färggrann nostalgitripp med Mah-Jongkläder från sent 60-tal.
Fast vi njuter ännu mer i den fantastiska trädgården framför museet, som säsongen 2026 kommer ha en lika stor pendang på baksidan av de röda museihallarna, ritade av den världsberömda arkitekten Renzo Piano som bland annat skapat Centre Pompidou i Paris och The Shard i London.
Längs vägen mot Råhult ligger det som återstår av Nydala kloster, grundat år 1143. Klosterkyrkan står där än i dag och klostrets trädgård har återskapats.
Men klostret kanske är mest känt för den brutala massaker som den danske kungen Kristian Tyranns trupper ställde till med på sin väg hem till Danmark efter Stockholms blodbad. Soldatern slog upp ett hål i isen i sjön Rusken och dränkte munkarna levande.
Själva Råhult visar sig vara ännu en bondgård där vi blir rejält uttittade av en grupp nyfikna kor innan vi fortsätter norrut till Forssa kvarnagård, med mysigt fik, vedugnspizzor och egenmalet mjöl.
En knapp mil norr om fiket ligger Bodafors, en tätort på Småländska höglandet med lång möbel- och träindustritradition. Vi kommer för Kulturgatan, en hel liten väg som blivit mötesplats för hantverk och design, med utställningar, designaffärer och ett fint bageri. Men allt har tyvärr hunnit stänga när vi kommer fram denna sena eftermiddag.
Vi rullar därför vidare någon mil till landets kanske finaste trästad – Eksjö, där vi checkar in på campingen, som ligger på bekvämt promenadavstånd från centrum. Trots flera stora stadsbränder har Eksjö än i dag massor av trähus i en hel palett av färger – många uppförda för över 200 år sedan. Det är härligt att bara vandra runt och ta in atmosfären, men staden har också ett utmärkt utbud av affärer på den trähuskantade Norra Storgatan.
Eksjö museum är också en riktig pärla, som ger oss inblick i stadens historia som både militärstad och centrum för skinngarverier som förr förvandlade de idylliska bäckarna i centrum till stinkande kloaker.
På Stora torget med sin husarstaty tronar dess stadshotell, med en stor glasveranda där vi äter middag innan vi återvänder till campingen för en skön natts vila.
Nästa dag väntar nämligen inte bara fler ”IKEA-orter”, utan också en spektakulär vandring genom ravinen Skurugata och vidare upp till toppen av berget Skuruhatt. Det naturskyddade området en dryg mil österut, är populärt och även om vyerna från bergets topp lockar är den 800 meter långa ravinen ännu mer spektakulär. I den väntar 35 meter höga lodräta bergväggar på båda sidor om en backig, stening stig.
Vi får verkligen ta varje steg med omsorg för att inte trilla. Hade det inte varit så många andra besökare i ravinen hade ett vresigt bergatroll knappast förvånat oss.
Ingatorp är i möbeljättens värld två olika bord i en gammaldags stil. Ingatorp är också omnämnt i Astrid Lindgrens böcker om Emil i Lönneberga. Och här finns en attraktion värd en liten omväg – kyrkan, som 1997 valdes till Sveriges vackraste. Den är väldigt fin invändigt där allt går i jugendstil, men allra mest älskar vi det unika svart-vit-mönstrade tornet. På kyrkogården står dessutom en bod i trä som är Sveriges äldsta kända profana träbyggnad. Stockarna fälldes på tidigt 1200-tal!
En mil längre österut på riksväg 40 ligger Mariannelund, som är ännu mer bekant för alla som läst Emilböckerna och här ligger Filmbyn, ett stort lek- och upplevelsecentrum inomhus vigt åt alla Astrid Lindgrenfilmer.
–Vi flyttade in här 2017, varje år öppnar vi nya delar och våra besökare kommer främst från Tyskland och Danmark, säger Ingela Nilsson Nachtweij, tidigare kommunalråd i Vimmerby och nu verksamhetsansvarig för Filmbyn.
Här kan en barnfamilj bli kvar i timmar, leka affär på Saltkråkan, rida på Pippis prickiga häst Lilla Gubben, klä ut sig till olika filmkaraktärer, bli digitalt upphissade i Katthults flaggstång, ta ett lika digitalt Ronja-hopp över Helvetesgapet och mycket annat. Här hittar vi också en fin karta över alla inspelningsplatser i trakten, som Bullerbyns tre faluröda gårdar.
Vårt nästa stopp, Hultarp, strax utanför Virserum, har gett namn till en rad köksprylar som diskställ och magnetlister. Förr fanns det massor av möbelindustrier i trakten, en av dessa kallas nu Virserums kulturfabrik, med stor loppis och rader av intima musikevenemang under sommartid, ofta med influgna berömdheter som alla ställer upp utan gage. När vi berättar om temat för vår resa, säger en av de frivilliga som hjälper till på kulturfabriken:
– IKEA har så klart betytt mycket för Småland, men många häromkring gillar inte möbeljätten då det var deras lågprismöbler som konkurrerade ut alla de lokala möbelföretagen.
I Virserum finns ett litet möbelindustrimuseum med en tillhörande möbelverkstad där den amerikanske pensionären Robert Thomas kör de remdrivna maskinerna sommartid.
En ännu större attraktion i Virserum är den rikskända konsthallen strax intill. Vi ser idel lysande utställningar, de flesta skapade med trä som utgångspunkt, under ett besök som tar långt mer tid än väntat.
Resan fortsätter sedan söderut mot Glasriket, men med en rejäl avstickare österut i Smålandsskogarna till lilla Tranebo – som gett namn åt ett matbord. På vägen dit kör vi förbi många rara röda trähus med vita knutar, men i Tranebo ser kåkarna lite mer förfallna ut. Undra vilka som bor där?
Efter dagens sista, händelselösa åtta mil checkar vi in på den mysigt belägna campingen i den klassiska glasbruksorten Orrefors. Ortsnamnet lever kvar som produktnamn, men allt Orreforsglas görs numera i Kosta och det forna glasbruket står tomt. Intill det finns dock den lilla konstglashyttan Orranäs, som håller ortens långa glasbrukstraditioner vid liv.
Efter dopp i den varma Orranässjön och en smått magisk solnedgång sover vi gott och nästa förmiddag återstår bara den sista orten på vår resa, Lisabo. På vägen dit blir det ett stopp på Mickejohans Konstglas i Örsjö utanför Nybro. Micke Johansson själv är bortrest men hans fru Charlotta Sjögren visar oss runt bland alla vackra praktpjäser.
– Sommartid står vi mest i butiken och glasugnarna är kalla, men när vinterkylan kommer är det mysigt att komma in i den varma glashyttan.
Lisabo är en serie köksbord och stolar i askfanér. När vi passerat golfbanan utanför Nybro och rullat in på grusvägar genom en mörk skog når vi vår resas slutmål. Lisabo visar sig vara en stor hästgård. Vi ser inga människor, men några vackra fålar avbryter sitt ätande för att kolla in oss medan vi sneglar ut i den fina barrskogen:
– Det skulle kunna finnas sommarkantareller här, ska vi leta?
