RESA: On tour på Väg 55

Vi inleder centralt i Katrineholm med att göra en liten fuling. Bara ett stenkast från stadens turistbyrå har Coop en livsmedelsbutik, och där kan vi stå i två timmar utan att betala. Gratis är gott.

I mitt tycke är det här en liten stad med ett stort utbud. Bland annat finns det gott om fina gårdsbutiker bara en kvarts bilresa bort. Undertecknads favoriter (alla goda ting är tre) är Ändebols gård i Bettna (deras tomatodling är något utöver det vanliga). Ängby Gårdsbutik & Café i Björkvik (känd för sin verksamhet inom ull, men där de också lockar med café, hantverk, bagarbod, alpackor, lamm, grisar och loppis).

Samt sist men inte minst Fridhems kaffestuga i Sköldinge. Där kan besökarna uppleva genuin 1800-miljö och samtidigt njuta av sötsaker som choklad-tryffeltårta eller bärpaj med kallrörd vaniljvisp. Sitter som en smäck runt midjan! 

Fast ingen behöver fara utanför själva stadskärnan för att trivas. Det finns en och annan tiopoängare centralt i Katrineholm också. Ja, faktiskt så nära centralstationen att det bara tar några minuter att ta sig dit. Alldeles riktigt, det är den färgsprakande oasen vid stadsparken vi syftar på. Konstverken mitt i dess kärna är enkla att älska. 

Min personliga favorit? Det får bli plural då jag har svårt att bestämma mig. Galago (av Hanna Beling) är en av dem. Den lilla charmiga figuren har klamrat sig fast i en lyktstolpe i 13 år nu. Konkurrens om den översta pallplatsen på podiet får den av ”Fru Krokodil” (av Eric Langert), som lurar i vattenbrynet.  

– Ser du, den är skapad av bildäck, utbrister mitt sällskap.

Går närmare för att inspektera det besynnerliga konstverket, och hon har alldeles rätt. Kan inte urskilja om det är Michelin, Bridgestone eller Continental – men helt klart är det bildäck.

Med varsin glass i handen slår vi oss ned på en parkbänk, njuter av solgasset samtidigt som vi vänder blicken mot dels den pågående renoveringen av Stadshuset, dels en snillrikt konstruerad fontän. Tar sedan vägen förbi ”Här och där” (en figur med tolv armar), innan vi åter styr kosan mot livsmedelskedjans gratisparkering.

För att hinna med allt på en och samma dag lägger vi barockslottet Ericsberg åt sidan och siktar i stället in oss på herrgårdsmiljön vid Julita gård. Men först en snabb avstickare till ”De vandrande husen” som står i korsningen av Nyköpingsvägen och Åsporten. Ett stort och nästan kusligt konstverk som förmedlar en futuristisk science fictionkänsla. Vart är de på väg? Som alltid när det gäller konst äger varje betraktare full rätt att ha sin egen teori.

Julita gård ligger vid sjön Öljaren, cirka 25 kilometer norr om Katrineholm. Här är det emellertid parkerings-app som gäller. Under lågsäsong (oktober–maj) är det gratis att besöka området. Så långt, allting gott. Vi är emellertid på besök i slutet av september, strax innan de klassiska ”Äppeldagarna”.

Med handen på hjärtat anser vi att dagliga visningar (som ingår i entrén) ger så mycket mervärde att det är värt varenda pengaslant. Kunskap är inte bara makt, kunskap är också kul. Det är dock begränsat till max 25 deltagare per visning, så det är först till kvarn som gäller. Inne på området finns Café & Bistro som serverar lunch (på sörmländska råvaror), fika, glass och dryck. Det går även utmärkt bra att ta med matsäck och ha egen picknick i parken. Naturligtvis är det grillförbud. 

På väg mot ”Stora huset och Herrgårdsparken” möts vi av ljuvlig äppeldoft då vi flanerar mitt emellan de båda fruktträdgårdarna och dess odlingar. Vid praktfulla ”Rosenträdgården” viker vi vänster mot vårt huvudmål, som också är kronjuvelen på området med sin karaktäristiska gula fasad och småpröjsade fönster.

Det är här som den guidade visningen blir värd sin vikt i guld. Att få kliva in hos den sista privata ägaren, Arthur Bäckström, och hans pompösa hem känns som en ynnest. Rummen är möblerade som de var på hans tid, vid sekelskiftet 1900 och framåt. På nattygsbordet ligger både hans bibel och glasögon kvar. Innan vi gav oss i kast med detta besök hade jag tjuvkikat på hemsidan och noterade där att enhetschefen, Maria Ingras, hade lovordat Blå salongen. Hon har så rätt. Inredningen är från sengustaviansk tid med handmålade tapeter.

Allra vackrast är annars paradvåningen en trappa upp med både matsal och salonger.

Vid sin bortgång 1941 donerade Arthur Bäckström hela egendomen (2 200 hektar) till Nordiska museet. Hans bostad, Stora huset, stod klar 1760 och ersatte en tidigare byggnad som i ordets rätta bemärkelse gick upp i rök. Lite kul kuriosa: 1921 drog de in elektricitet.

Efter ett njutningsfullt strosande bland gamla trähus och prunkande blomster är det dags att fara vidare. Vi lyckas dock missa skylten var utfarten är (området är enkelriktat) och tvingas till en norsk rondellkörning (flera varv) innan vi hittar ut. Vaktmästaren som pysslade i en närliggande rabatt måste ha funderat på om vi var ett par riktigt tossiga 08:or. 

Färden går tillbaka till Katrineholm och 55:an, nu med sikte mot Flen. Fast vi väljer att inte stanna till där. Överväger att ta in på väg 57 för en kort avstickare. Ty endast 15 kilometer bort: mitt i hjärtat av Sörmland ligger Sparreholms Slott, lummigt inbäddad av mäktiga ekar och det blanka vatten som sjön Båven bjuder på. Men vi känner att det blir lite kaka på kaka efter att nyligen ha avverkat Julita gård. Så slottets bilmuseum, hästcenter och hantverksbutik får bli en annan gång.

I stället går resan vidare till ”100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann”. Alldeles riktigt, Malmköping. Det är på äldreboendet i denna ort som boken och filmens huvudrollsinnehavare Allan Svensson (spelad av Robert Gustafsson) rymmer. Han tar sig sedan till järnvägsstationen (i filmen, Byringe Station) för att påbörja sitt äventyr. Det bör tilläggas att både boken (skrevs av Jonas Jonasson) och filmatiseringen blev monumentala succéer. 

En annan hit, med koppling till tåg är Museispårvägen Malmköping. Ett levande kulturarv på räls som nu har fått sitt erkännande via utmärkelsen Årets Arbetslivsmuseum 2026. Grunden till det finfina priset ligger bland annat i deras långsiktiga arbete med att engagera ungdomar och bevara ett unikt spårvägshistoriskt arv.

– Det här priset är en fantastisk bekräftelse på det engagemang och den glädje som våra volontärer lägger ner varje vecka.

– Museispårvägen är inte bara ett museum. Det är en levande berättelse om hur städer växer och hur kollektivtrafik formar människors liv, säger Mimmi Mickelsen, ordförande för Museispårvägen Malmköping.

Här ses bland annat 40 historiska spårvagnar från ett dussin svenska spårvägsstäder samt även ett flertal veteranbussar. De sistnämnda kan även bokas för utflykter till andra orter. Museet erbjuder också ett brett program året runt: quiz, familjedagar, ölprovningar och spårvägsjazz.

Ett mer udda inslag, bara ett stenkast bort, är Lars Ivarssons unika strykjärnsmuseum. Jodå, ni läste rätt. 1 500 strykjärn från 26 olika länder! Bokning krävs och detta sker via www.strykjarnsmuseum.n.nu. Pst! Mot offert arrangerar herr Ivarsson under vintertid även strykjärncurling! Det vore kanske något för inbitna campare? Vore kul att utmana Lag Norberg, Lag Niklas Edin eller syskonen Isabella och Rasmus Wranå.

Lite överraskade är att huvudgatan i denna tätort är helt folktom. Ser faktiskt inte en enda kotte. Det påminner nästan om någon kuslig skräckfilm där något okänt väsen har gjort platsen till ondskans näste. 

Visst, det är en typisk liten mysig ”sommarstad”, men ändå. Kör vidare till Malmköpings Bad & Camping. Tycker om deras anläggning, har bott där förut och har aldrig blivit besviken. 

Det blir dock ingen äventyrgolf uppe på höjden denna gång, utan vi kollar bara läget innan vi ånyo styr vidare mot slutdestinationen Strängnäs. Vi slukar de fyra milen i ett nafs. 

Innan vi sätter tänderna i fler sevärdheter har ett idogt kurrande påpekat att det är dags för mat i magen. Hittar en ledig p-plats centralt på Trädgårdsgatan, och nu gör vi det enkelt för oss. Vi smiter in på pizzerian Lilla Cleopatra – endast 30 meter bort. Ingen smaksensation eller något kulinariskt, men en klassisk kyckling-sallad är aldrig fel. Ibland är det enkla gott nog.

Därifrån tar vi oss ned till hamnen för att kika på väderkvarnen uppe på Kvarnkullen. Vi har vädret på vår sida och dess faluröda kulör ger en skön kontrast till den klarblåa himlen. Kvarnen är av så kallad holländartyp, med roterbar toppkupol, och är den största sexvingade i Sverige. Eftersom maskineriet är nästintill intakt, är den troligtvis fortfarande funktionsduglig. 

Promenerar sedan längs med vattnet och insuper sensommarvärmen. Stannar till vid ett vackert konstverk av metall och fler ska det bli. Vi skippar emellertid stadens konstrunda då vi har bestämt oss för att besöka konstparken, Ulvhälls Hällar.

På väg tillbaka till bilen väljer vi de ”Röda Kvarteren”, det vill säga Strängnäs gamla stadsdel. En del säger röda, andra säger gamla. Hur som helst pratar de om samma sak – de ljuva, pittoreska kvarteren vars historia sträcker sig hela vägen tillbaka till 1600-talet. Och det märks. Kullerstenarna är på sin plats och bredvid oss har vi hantverksgårdar med flera hundra år på nacken. Lillgatan, som finns i dessa kvarter, är för övrigt Strängnäs äldsta. Sedan har vi det där med Gyllenhjälmsgatan som anlades 1640. Är den verkligen Sveriges vackraste? 

– Ja, det tyckte i varje fall poeten Bo Setterlind. Att vara där är bokstavligen som att gå i Gustav Vasas fotspår, menar turistansvarige Anette Lilja och tillägger att gatan breddades på order av drottning Kristina.

Vi far sedan vidare till konstparken.

– Både bra och på sina håll obegripligt, blir betygsättningen från mitt sällskap när hon studerar högt och lågt vid de olika konstverken.

Jag kan inte göra annat än att hålla med. Bäst är utan tvekan Mattias Bäcklins finurliga ”Stamkrog” från 2018. Vad föreställer det? Jo, en samling strömbrytare och vägguttag mitt i en trädstam. Charmigast var vårt rara sällskap under vistelsen. En söt liten ekorre valde att följa varenda steg vi tog. Med ett ekollon i sin mun påminde hen en hel del om helgalna Scrat i de tecknade filmerna, Ice Age. 

Från ekorre till bomber och granater. Lånar orden från seriefiguren Kapten Haddock, Tintins burduse parhäst. 55ans sista anhalt för vår del blir nämligen Arsenalen: Skandinaviens största militärmuseum.

På plats utforskas svensk militärhistoria från 1920-talet till modern tid. Ett 70-tal fordon finns att beskåda. Exempelvis stridsvagnen FM/31 som vi idag allmänt skulle kalla för hybrid. Den kunde nämligen konsten att ta sig fram både med band och hjul. Stannar till extra länge vid montern där motorcykelmodellen 258A kan ses. Minns att Husqvarnas automatväxlade militärhoj var en slö rackare. Samtidigt hade den en mängd andra fördelar som att kunna krypköra i marschhastighet, ligga ned på tomgång samt nog så viktigt – hög hållbarhet.

Får även syn på ”mitt” närstridsvapen från lumpen. En K-pist M/45 som kunde tömma ett magasin (36 skott) på tre sekunder.

Attack eller reträtt? Det får bli det sistnämnda. Det har tagit oss lite drygt tio timmar att avverka de åtta milen på vår route 55 och det är dags för sorti. Tiden går som bekant fort när man har roligt.